Kan du hjälpa mig?

 
 
 
En syster vill dela med sig av en händelse...

"Jag var 19 år då jag och min ärade far var ute och skulle köpa skor tillsammans . Min pappa har alltid och är än idag väldigt mån om mig och mina systrar. Han vet att mina heltäckande kläder kan komma att bli en olycka för mig (snubbla) om jag böjer mig väldigt mycket framlänges. 

Min ansiktsslöja skulle hamna i vägen och det skulle bli en aning krångligt, inte omöjligt men krångligt att pröva skor... 

När jag väl hittade dem skor jag verkligen ville ha satte min far sig på huk och började hjälpa mig sätta på skorna. På en stol precis intill oss satt en medelålders svensk dam med en man som sällskap. Hon tittade på mig som sträckte fram foten och hur den skäggige araben [sarkastiskt uttalat] hjälper kvinnan i sitt sällskap att klä på sig skorna. För att göra det så bekvämt som möjligt för henne. 

Varpå kvinnan sträcker ut sin fot mot karln i hennes sällskap o säger "Kan du också hjälpa mig?" Mannen svarade "Du har alltid kunnat klä på dig skorna hittills, varför behöver du hjälp nu?" Då tittade kvinnan på oss och sa "Kolla HAN hjälper henne trä på sig skorna, tänkte att du inte skulle vara sämre"

Då vände min far sig mot dem och sa "I islam är kvinnan ärad, jag ville inte göra det jobbigt för min dotter att behöva böja sig varje gång hon ska pröva skor. En annan sak också, min dotter må vara 19 och heltäckt. Men i mitt hjärta kommer hon alltid vara min lilla dotter, jag hjälper henne med det hon önskar och ber om". 

Kvinnan och mannen satt, tittade på oss tomma på ord. I det ögonblicket bad jag en tyst bön och hoppades att de blivit en fördom fattigare gällande oss muslimska kvinnor i förhållande till männen i vår omgivning. " 

Vi ber Allah bevara fadern åt systern och hennes familj, Amin!
 
 

Aldrig...

 
 
 
Efter att ha läst en artikel om den beslöjade kvinnan som blev misshandlad pga. sin slöja. Även hennes mamma blev svårt misshandlad. Då blev jag påmind om en händelse ur min vardag, för ca 2 år sedan...

Jag [bar niqab då] var påväg hem från universitetet, sittandes på tunnelbanan med en vän. På 4-sits platsen jämte oss satt det 4-5 män i 50 års åldern och drog det ena skämtet efter det andra om kvinnor. Det ena mer kränkande än det andra, det hördes nästan som att dem tävlade om vem som kunde köra det grövsta skämtet om kvinnan....

Vi skulle tydligen kliva av vid samma station, jag stod närmast dörren, både jag och systern kliver av tätt av dem frispråkiga gubbarna. En av dem knuffar mig på ryggen och skriker

"Se dig för!!!" 

Jag minns inte exakt vad jag kände då, men chockad och arg går jag fram mot mannen, spänner blicken i honom och talade minst lika hårt mot honom: 

"Som du ser täcker jag allt FÖRUTOM mina ögon! Är det någon som SER så är det JAG. För det andra, så var det DU som stod bakom mig och knuffade. Är det någon som behöver kolla upp synen är det återigen DU!" 

Ser hur chockad han blir över att han blev motsagd. Han går därifrån med huvudet sänkt, hans vänner skrattar åt att han just blivit golvad av en kvinna, ännu roligare var det att hon var en muslim.... 
En av hans vänner vänder sig om och kommer emot mig och ber om ursäkt å hans väns vägnar. Hans beteende är inget han själv står för. 

Jag är inte uppfostrad att vända andra kinden till o få ytterligare ett slag. Jag har blivit uppfostrad till att jag inte är som alla andra, jag måste våga vara annorlunda och stå för det jag tror på och har o säga. Kanske är jag konstig i mitt tänkande. Jag står för att man ska säga något i försvar då man blir angripen. Återigen är jag förmodligen väldigt konstig i mitt tänkande och skiljer sig från mängden; skulle jag bli slagen skulle jag inte springa därifrån. Tvärtom, skulle jag slå tillbaka. Den jä*eln ska inte tro att det är fritt fram o slå en kvinna, och som beslöjad få kläderna avslitna. 

Aldrig.

Kränkt...

 
En syster skickade mig detta för någon dag sedan:
 
<<  Jag skulle iväg för att tolka på socialtjänsten.  Jag som tolk bär på en bricka med mitt namn+foto och den måste jag bära på då jag går på uppdrag. Jag var en halvtimme tidig och fann dörren vara låst, bredvid mig står det en dam och jag frågar henne om man behöver en viss kod för att kunna komma in. Då säger hon till mig: ”Är man tolk ska man kunna läsa på dörren!”. Jag tittade på dörren och letade då efter någon kod som skulle kunna öppna dörren eftersom det var det jag frågade efter, på dörren stod det Lunchstängt och dem öppnar igen efter en halvtimma.
 
Jag lämnade kvinnan i sin bitterhet och satte mig på en bänk en bit bort eftersom jag skulle be duhr [förmiddagsbönen] som jag inte ville missa. Jag bad sittandes och kvinnan stod där och tittade på mig. Jag hör henne skrika: ”Om du har så ont i magen så borde du planerat bättre och kommit tidigare!" Jag bad färdigt och hon upprepade sig, då frågade jag henne varför hon inte kunde låta mig vara och att jag inte vill prata med personer som är ohövliga i sitt tal mot andra. Då sa hon att alla vi som kom från mitt land var aggressiva och hon undrar varför vi bor i Sverige och menade att bor man i Sverige ska man vara snäll och lugn. Då sa jag: ” har du glömt hur ditt beteende själv var gentemot mig för 5 minuter sedan?” Långt ifrån lugnt och väldigt aggressivt. 
 
Hennes försvar var att ja men alla som du ställer sådana dumma frågor och att det stod klart och tydligt lunchstängt på dörren. Jag frågade då om hon var frisk eller skojade med mig. Vi är på en socialtjänst som har väntrum även om man är borta på lunch. (tydligen stängde dem en timma för lunch) Då sa hon att hon mådde bra men insisterade på att jag var en sjuk person som inte var frisk och kunde prata normalt med människor. Jag blev upprörd och vände mig mot henne för att återigen påminna henne vad hon sa till mig för 5 minuter innan och förklarade att jag inte ville ha med henne att göra.
 
Gång på gång sa jag åt henne flera gånger att du har inget med mig att göra, jag bad henne att gå därifrån men hon fortsatte med att skrika. Helt osammanhängande. Helt okontrollerat.
 
Men när jag gick fram till henne så blev hon väldigt rädd och började skrika: "du får inte gå emot mig jag ska ringa polisen! kom inte nära mig för då fotar jag dig och säger till polisen... " Jag sa till henne en sista gång att hon skulle sköta sig själv. Chockat blev hon helt tyst och jag vände  henne ryggen.
 
Observera att detta socialkontor låg i ett icke mångkulturellt område utanför Göteborg, och denna kvinna som spydde galla (mer än det jag skrivit ovan) är själv en person med utländsk bakgrund. På grund av allt hon sagt till mig, och jag kände mig hotad av henne. Rädd, kränkt och förnedrad har jag valt att anmäla henne. >>
 
Ps, Systern skrev till mig och sa att honanmält detta och fick bra bemötande av polis.
Till er som blivit utsatta för olika diskriminering, påhopp eller hatbrott så är ni varmt välkomna att kontakta mig, eller det övriga teamet på www.hatbrott.se
 
Vi hjälper dig!

Ur historien




När jag gick sista terminen på gymnasiet år 2010 valde jag att sätta på mig niqaben. Jag fick av olika anledningar inte ha den inne på skolan. Dem flesta av mina lärare visste inte om det, men dem gånger vi gick ut på studiebesök talade jag om för varje enskild lärare att det är jag som är ”den” eleven under slöjan. Alla mina lärare visste hur jag var som elev och förstod mycket väl att detta enbart var mitt eget val. 

En lärare jag hade i ett ämne [fotografisk bild] visste att jag bar niqab. Vi möttes hela klassen och skulle åka ut till en fotostudio på Östermalm. Under hela resan satt vi tillsammans och pratade, hon tilltalade mig även vid namn. Hon visste alltså att jag var jag  

I fotostudion genomförde vi våra uppgifter, hon kontrollerade dem och i slutet av genomgången tillsammans med en till lärare vi hade ( han är en världskänd fotograf) och även den ansvarige för fotostudion – tog hon närvaron. I och med att vi stod upp och att det var en dubbelklass ropade hon upp alla namn och när mitt blev uppropat svarade jag ”Här!” 
Då tittade hon på mig och sa ”Hur ska jag veta det, jag ser ju bara dina ögon!” 

Förnedrad och kränkt men framförallt chockad över det fräcka svaret svarade jag ”Det är snarare du som lärare som borde ifrågasättas, hur kan du släpa på en människa genom halva stan, tilltala mig vid namn och när du står inför en stor publik välja att förnedra mig öppet och förneka att du känner mig?” 

Hon valde att gå vidare med uppropet. 

När detta var över, fick vi ytterligare en uppgift, då kom vår andre lärare som var inhyrd. Fotografen Georg Sessler fram till mig och sa att han inte stöttade hennes uttalande. Han sa att han vill att jag ska fortsätta vara mig själv, fortsätta våga vara annorlunda och följa det mitt hjärta strävar efter. Han är frilansande fotograf och haft många olika utställningar. Han är rom och vi hade många olika diskussioner om den utsatthet vi befinner oss i (jag som muslim och han som rom). Han gav mig sitt visitkort och åren har passerat, häromdagen snubblade jag över hans bilder ute på nätet och bestämde mig för att skriva till honom och tacka för det fina bemötande han gav mig. Jag blev glatt överraskad av hans svar: 

Hej Y...!
Solen skiner ute, förmodligen är det en av sensommarens underbara dagar som vi bevittnar. Väderlekstjänsten har hotat med höst och rusk.
Jag kan bara bli lycklig när jag läser ditt mail. Underbart.
Hör av dig, skicka några bilder från kursen som du har tagit och några nya.
Kom ner till min studio så får du berätta hur du gått vidare med ditt liv.
Bästa hälsningar
Georg

Jag har sagt det förut, och säger det igen. Bra lärare gör ett stort, djupt intryck. Om alla var öppensinnade och toleranta mot olikheter skulle vi haft en vacker värld att leva i .



Oroliga tider

 
 
 
Aldrig förr har jag vart orolig då jag går ut. Men den senaste tidens överfall på kvinnor och efter jag själv blev slagen mitt på ljusa dagen ändrat min inställning. 
Nu tänker man "kommer jag hem utan större påhopp eller utan att bli slagen är det en 'bra' dag". 

Jag trodde aldrig att jag skulle vara med om det, men nej. Jag är utsatt för att jag är muslim, kvinna och bär ansiktsslöja. 

Jag är inte ensam om detta. I skrivande stund är det en äldre man med en kvinna som sällskap som sa "helvete så förskräckligt! " 
Jag gick fram till dem och konfrontera dem. Dem hotade med att kalla på polis. "Gör det" dem svarade med att gå därifrån. 

Jag klarade mig denna gång. Nästa gång kan det vara jag. Gången efter kan det vara du. 
Var försiktiga när ni går ut!
 

Se förbi tyget

 
 
Till alla som säger/påstår att alla heltäckta kvinnor ser likadana ut, vill jag krossa den myten.
Igår, klev jag av tåget, går målmedvetet mot utgången. Rätt som det är hör jag någon ropa "Hej+mitt namn!". 
Jag blir övveraskad och ser att det är en klasskamrat från universitetet, som jag gick med för 3 (!) år sedan! 

Varje människa ser ut på ett sätt utan slöja etc, tror du inte det syns även då hon är heltäckt? Att hon är "hon"?

Det lyckades denna tjej se, tänk om vi också kunde lära oss att se förbi det yttre skalet och se till personligheten som bär slöjan :) 
 
 
 

Dagen då jag blev slagen

 
 
 
Då var det dags för mig att med ord beskriva dem känslor och det som hände mig i torsdags. Dagen, den 13ejuni var det min tur att bli slagen av en vilt främmande karl som ansåg att jag med min klädsel var provocerande. 
 
Jag var påväg för att få ta del av material som jag behövde. Jag har flertalet gånger passerat längs den gågatan i centrala Stockholm. Denna dagen regnade det väldigt mycket, skillnaden yttrade sig i att det var väldigt folktomt ute. Jag vandrar framåt med en vän i telefonen. Jag går nedför gågatan, framför mig ser jag en man som cyklar emot mig. Jag skulle aldrig gissa på att 30 sekunder senare bli slagen av honom...
 
Han cyklar emot mig. En man i 50 års åldern, med gråa byxor, vit jacka med en ljusblå regnparkas (genomskinlig) ovanpå, gråsprängd blond kalufs. 
Då han var ca 2 meter ifrån mig framför mig på min vänstra sida, ger han ifrån sig ett högt oljud. Han skrek bara, något som varken var ord och saknade innebörd. Därefter skrek han meningar som "Jä*la muslim, åk härifrån!" "Såna som du borde inte få finnas, ni förstör vårt samhälle!" "Jag ska dra av dig din slöja!"  Och annat som inte alls är värt att nämna. 
 
Medan han skrek detta passade han på att ge mig ett slag över bröstet, fick samtidigt tag i min niqab och min sjal, drog mot sig. Då knuffade jag undan honom, han satt på cykel och kunde inte komma emot mig. Jag backade undan och försvarade mig verbalt. Jag förklarade att det var människor som honom som förstör vårt samhälle, som tror sig besitta auktoritet att slita av andra människors kläder när vi egentligen lever i ett fritt land.  Jag sa även att han aldrig skulle komma undan  med detta, han skulle bli anmäld på en gång. Då jag öppnade babblan och sa allt detta, såg jag i hans ansikte att han blev chockad. Han sa inte ett ljud, eller oljud rättare sagt efter det. Satte sig på cykeln och trampade iväg uppför backen. Jag tror att han blev chockad att jag kunde prata... Svenska dessutom...
 
Allt detta hände på mindre än en minut. Jag glömde bort att min vän fortfarande var i luren, hon skrek och trodde att jag låg död på gatan, och frågade vad som hänt. Jag stod helt stumt, kunde inte smälta att jag precis blivit slagen av en man! Jag bestämmer mig för att följa efter honom, jag ville ta bild eller liknande på honom för att kunna visa till polisen. Han var som sagt på cykel, och bra mycket snabbare än mitt språng...
 
Jag avslutar samtalet med systern och ringer polisen, dem hörde hur omskakad jag var. Jag uppgav mitt namn och vad som hänt samt vart jag befann mig. Dem bestämde sig för att skicka ut en bil med detsamma. Dem bad mig gå inomhus någonstans, utifall att mannen skulle dyka upp igen, och möjligen ännu aggressivare än innan. Dem cirkulerade i området i några minuter och kom sedan till mig för att ta min anmälan. Jag måste erkänna, dem var väldigt proffessionella i sitt bemötande, Nu vet jag inte om poliser måste vara opartiska i sina uttalanden, men dem fördömde denna handling helt och hållet. Dem blev själva väldigt upprörda för den behandling jag nyligen fått utstå. 
 
Ni som undrar om det kom fram någon och frågade hur det var med mig. Om någon ingrep? Om någon sa ifrån? Svar: Nej, nej och nej. det var några som tittade ut genom en affär, stod på affärstrappan och tittade på mig då jag gick därifrån. Vi lever inte i ett solidariskt samhälle heller, det kan ni skriva upp...
 
Att få tag på vem det var kommer antagligen bli svårt, om inte en annan anmäler honom, eller om han på annat sätt dyker upp i polisens register. Jag ångrar aldrig att jag anmälde honom. Jag är inte skrämd för detta heller Alhamdulillah. Jag kommer fortsätta leva mitt liv precis som jag gjort innan. Dock kommer jag vara mer försiktig och förberedd på att man kan bli slagen. Att jag kan bli slagen. 
 
Däremot är jag upprörd och arg för att det finns sådana människor ute i samhället. Med vilka hjärnceller tänker man med om man rättfärdigar en sådan handling? Att gå o dra i en annan människas kläder för att hon täcker sig? 
 
Jag kommer absolut inte ge mig, ni kanske minns att jag skickat ett brev till Statsministern? Jag skickade samma brev till Justitieministern också. Ännu inget svar från båda. Jag kommer att skicka nytt, och jag har även lite funderingar på hur vi tillsammans kan uppmärksamma att vi muslimska kvinnor blir slagna utanför hemmet. Tycker att det är hög nivå på hyckleri av politikerna att förneka att vi blir utsatta av detta. På samma sätt som det råder en debatt om misshandel i hemmet, bör det finnas en för våld som sker utanför hemmet. 
 
Vi måste ta tag i detta, jag läste även en artikel idag om en kvinna i Frankrike som fick slöjan avsliten och slagen. Då hon bad dem förbarma sig över henne för att hon var gravid, började dem slå henne på magen. Hennes graviditet fick ett abrupt slut, ett 4månaders foster blev misshandlad till döds....
 
Läs om händelsen här: http://www.todayszaman.com/newsDetail_getNewsById.action?newsId=318574
 
Förrändring måste ske, NU! 

På ljusa dagen...

 
 
Igår, den 13e juni 2013 var det min tur att bli slagen och utsatt för hatbrott. Klockan var ca 15.10 då en främmande man kom cyklande emot mig, skrek, drog i mina kläder och slog mig.
 Jag hann dra mig undan och knuffade bort honom. Är.alltså inte allvarligt skadad, tack och lov. Hade dock hoppats på blåmärke för att användas som bevis. Anmälan gjorde jag på en gång. Mer skriver jag om detta i nästa inlägg. Var försiktiga då ni går ut! 
 
 

Fint väder

 
 
En vacker dag som denna vill man inte spendera inomhus. Det blev att man drog ut en älskad vän för att gå på promenad genom stan. Vi hamnade i en park som var relativt folktom. Väldigt "niqabvänlig" kanske kan man säga. Ni som undrar vart det ligger kan googla upp "Medeltidsmuseet" så finner ni adress och vägbeskrivning. Denna plats låg alldeles intill. Åk dit vettja! 
 
Om människor stirrade? Om människor kommenterade? Om någom var aggressiv? 
 
Ja, ja och nej. Sluta bry dig om människors åsikter om dig. Lev ditt liv och var upptagen med ditt liv. Livet är alldeles för kort för att bry sig om vad andra tycker. Lev i nuet och var lycklig, det är något jag ofta tänker på. OCh jag har gärna ett ord eller två att säga den som på något sätt klampar på mig, vare sig det är i mitt privata liv eller ute i samhället. 
 
Det var ett gäng asiatiska turister som tog bild på mig då dem trodde att jag inte såg... Ironiskt nog så täcker jag allt förutom ögonen...



"Nä det var inte till dig!"

 
 
 
För några dagar sedaen, kanske en vecka var jag gående på en trottoar i centrala Stockholm.Det var fint väder och jag hade bråttom till ett möte. Längs gågatan passerar jag en uteservering. Vid det bordet satt det ett gäng gubbar och var allmänt roade, inte var det av mig utan snarare av det innehåll som fanns i glasen... Därför sa mina fördomar att jag skulle vara försiktig och vara på min vakt. Mina fördomar fick sig en knäpp på näsan. Dem sa inget negativt vad jag hörde iallafall. P
 
å samma gågata ca 25 meter bort möter jag ett medelålders par. Ett sådant par som man inte tror ska säga något elakt, rasisitiskt nedvärderande etc.
 
Jag vet inte riktigt varför jag tyckte så, man brukar få intryck av hur en människa är, och ja man drar slutsatser beroende på om människan är med någon, ändrar ansiktsutryck då man kommer fram osv. Och jag erkänner, många gånger är dessa slutsatser ofta förhastade. Inte heller bra. 
 
Möter detta  medelålders par och kvinnan säger  "j***a invandrare!" Varpå jag stannar upp och säger "ursäkta vad sa du?" Jag ser hur chockad, pch hur överraskad hon blir att jag stannade upp och bemötte hennes kommentar.  "Nää det va inte till dig, det va till Kent (mannen) " WHATT?! Kallar man mannen i sitt liv för det? Saken var den att han såg ut att vara lika svensk som henne. Jag tog det som en undanflykt, och jag blev så full i skratt. just för att det var oväntat. Människors reaktioner när dem blir konfronterade är roliga. Jag valde ändå att bemöta det, för att markera att jag inte var dum och att jag förstod precis vad hon menade. 

"Han ser inte ut som en invandrare, så det kan inte ha vart till honom du sagt det och det är inte jag heller jag är född här" . 

Vad gjorde hon sedan? Jo tog karlsgubben i armen och skyndande sig iväg och fortsatte muttra.Jag var inte arg tack och lov, skadad blev jag inte heller. Men uppriktigt förvånad över människors klumpighet och brist på omdöme. Tänk om jag skulle gå runt och skrika nedvärderande kommentarer til människor jag möter ute i samhället? Gissa om folk skulle bli upprörda, jag är övertygad om att jag skulle bli anmäld för trakkasserier och liknande. Jag skulle aldrig förnedra någon, jag skulle försvara mig ja. Och det har jag min fulla rätt till.Väljer någon att vara fysiskt våldsam mot mig, då slår jag tillbaka. Jag ska inte behöva vara ute och acceptera att bli slagen, ingen människa bör acceptera det. Ironiskt nog, och väldigt motsägelsefullt förväntas jag skylla mig själv just för att jag valt att täcka mig på detta sätt.
 
Till dem som tycker detta har jag ett svar, min slöja skadar ingen, jag förstår inte och ser ingen logik i hur dessa samband skulle hänga ihop. Hmm? 
 
 

Ska man hälsa eller inte?

 
 
 
Gående med en vän längs en gågata i centrala Stockholm, mot oss kommer en kvinna. Hon tittade länge och jag uttalade ett glatt hej. 

Hon blev riktigt upprörd, arg och förbannad. Skrek att hon inte känner mig varför ska hon hälsa på mig. Vi lever i Sverige (hon va inte svensk) och massa annat onödigt. Hon var väldigt aggressiv i sitt sätt att tala. Snarare så skrek hon. 

Summan av kardemumman, fortsätt att hälsa. Och bemöt hennes kommentar med exempelvis "man kan vara vänlig fast man inte känner varann" och lämna henne få skämmas bland folkmassan som samlats... :)) 


#gott#leder#till#gott#
 
 

Är barn rädda?

 
 
 

Vill du ha alkohol?

 
 
I sin vardag får man höra många roliga uttalanden. Det ena mer klockrent än det andra. Det hittills roligaste var en gång jag satt påväg hem från praktiken (då jag pluggade) och en alkoholpåverkad man började prata med mig. Man kan säga att han var väldigt social och väldigt nyfiken på hur jag ser ut. Den erfarenheten gav mig ett skratt för livet, den är alldeles speciell. Vet inte om jag skrivit om den på bloggen, hmm? 
 
Hursom åter till rubriken. Jag ska resa bort på ett event till helgen och jag bokade hotell som vi ska bo på. Eftersom bokningen gjordes via nätet ville jag dubbelkolla att bokningen gått igenom, ringde jag hotellet. Varför jag finner situationen komisk är att jag har ett "ickemuslimskt" namn, pratar med en storsstadsdialekt och aldrig gissar folk att jag är en heltäckt muslimsk kvinna. Jag ringer dit, och blir tillfrågad om dem "ska vi ställa upp alkohol på rummet åt er?" . Jag svarar bestämt nej tack och säger att jag och mitt sällskap inte dricker. "Jaha, men det är Fredag och helg så vi brukar ställa upp det på rummen" . Återigen så tackade jag för omtanken men att det verkligen inte behövs för att det ändå inte kommer drickas upp. "Då säger vi så, det ska bli jätteroligt att ha er som gäster hos oss! Varmt välkomna!" Jag började fnissa, och tackade, önskade henne en fortsatt trevlig dag, avslutade samtalet och la på. Och började tjuta av skratt! Jag kunde inte låta bli att tänka/fantisera hur deras ansiktsuttryck ser ut då jag stiger in i foajén och vill ta emot rumsnyckeln. Bokningen gjordes i mitt namn. 
 
Det kanske är min väcka humor och min syn på saker och ting som gör att jag finner sådana situationer roliga. Ansiktssuttrycken och minerna är verkligen klockrena! Tänk en heltäckt kvinna kliver in på ett hotell mitt i stan och säger "Hej! Kan ni visa mig vart rummet ligger?" Tror ni dem kallar på security? 
 
 
 
 
 
Fortsättning följer:) 

Varför bli upprörd?

 
 
 
 

Darth Vader?

 
 
"Spöke!" "Ninja!" "Häxjävel" "muslimhora" "terrorist" "terroristfru" "Förtryckta lilla människa" "Socbidragstagare" "Så du ser ut!" " Du borde låsas in!"  e t c . . . . . 
 

Att få höra glåpord efter mig, eller till mig händer ganska ofta. Jag tror att man kommer till en punkt där människokroppen på något sätt stänger av för att inte fästa sig djupt vid såna fördomsfulla påhåpp. Det jag menar är att jag inte stannar upp vid varenda människa som blänger snett på mig, excuse me- I don't have time for that. I got a life! 
 
Det är även så att man kan "välja" sina konflikter, är det så att en äldre person muttrar något sådant, behöver man inte anstränga sig värst för att diskutera. Dem äldre är oftast rädda,  det kan uttryckas genom en fördomsfull groda. Pröva att kommentera hur fin broschen/halsdduken etc är på tanten. Vem tror du av er skiner likt en sol efter den komplimangen? ;-) 
 
Däremot, är det annorlunda bland dem yngre. Nu syftar jag inte på barnen i sandlådan, utan alla som räknas som "yngre" är dem som inte är gamla pensionärer. Dem kan man föra en dialog med. Vid ett tillfälle, under en tunnelbanefärd, satt det två unga grabbar vid sitsen som låg på andra sidan gången. Dem börja fnittra och fnissa om huruvida jag hörde eller inte. Det syntes att jag hade hörlurar på mig (sladden hängde ner i fickan) och dem kommenterade "hör hon oss?" "Darth vader brorsan, trodde han inte fanns jao!" Intelligensbefriade kommentarer fortsatte och jag satt och njöt av att jag strax skulle öppna babblan och säga ifrån och beskåda hur deras säkra självförtroende sänks... 
 
Precis så blev det, jag ser att dem förbereder sig för att kliva av, tar av mig hörlurarna och säger med tydlig bestämd röst "Ha en trevlig helg! Jag må täcka mig, men jag är långt ifrån döv och N-E-J jag är inte Darth Vader" Skadeglädje var bara förnamnet på dem känslor jag triumferat kände. Tack och lov sa jag det en stund innan dörrarna skulle öppnas, då tåget fortfarande rullade. Det måste ha vart långa sekunder för dem, något av deras kroppsspråk sa mig att dem nog önskade att man kunde sjunka genom jorden. Att många medresenärer också hörde mig gjorde att alla stirrade på dem. 2-0 till mig :) Samt kommentaren "Ouuuf mannen hon hörde oss!" Innan dem sprang väldigt fort därifrån. Jag hoppas innerligt att dem fattade galoppen och därmed fick kunskapen om att en niqabist kan höra och kan förstå, och kan tala för sig själv...Vad tror ni? 
 
Just i ett "sådant" fall tycker jag att det är viktigt för mig att verkligen poängtera att sådant beteende är oacceptabelt. Sitter jag där och är tyst som musen, kan medressenärerna tro att allt som sägs stämmer, och att deras fördomar som råder om den muslimska kvinnan stämmer. Du, kära älskade syster som får utstå påhåpp/trackasserier av olika slag - ett råd från någon som verkligen älskar dig för Allahs skull. Säg ifrån, markera att det är fel av dem att göra narr av dig. Tro mig, du ( iaf vad jag upplevt) kommer gå därifrån och grubbla över vad du kunde sagt, ville få sagt och skulle sagt egentligen. Och må dåligt över att du inte försvarat dig. Wallahi, man behöver inte använda sig av dem fulaste svordomarna för att "make a statement" . Vänligt och bestämd visar att du är bra så mycket bättre i ditt uppförande. 
 
"Höj inte din röst, MEN  höj nivån på dina ord"
 

Fakta eller inte, människors beteende är något vi minns starkt. Var hen glad? Aggressiv? Otrevlig? Flörtig och framfusig? På samma sätt kommer människor minnas dig för hur DU betedde dig. Gör dig själv en tjänst, sänk dig inte ner till den IQ befriade nivån av handlingar. Höj inte bara nivån på dina ord, utan även på ditt beteende och handlingar. Dem kommer Inn sha 'Allah att vittna gott för dig på domedagen. 
 
Tro det eller ej, beteende gör ett djupare intryck på människohjärtan. Mer än vi någonsin kan ana och tro. 
 

Djupt kränkt del 1

 
Jag vet inte riktigt vart eller hur jag ska börja detta inlägg. För ca 2-3 månader sen var jag och min mormor påväg till en pantbank för att få hjälp med att väga och värdera ett smycke. I och med att jag täcker mig vet jag att det tittas, pekas och blängs. Att få höra kommentarer är också väldigt vanligt. Men aldrig att jag accepterar att man blir djupt förnedrad och kränkt. Det hände däremot denna dagen....
 
I och med att banken har smycken osv är man tvungen att vänta tills dörrslussen låter oss komma in. Han, tjänstemannen som tryckte upp porten satt på så sätt att han såg endast vår rygg. Hittills är allt frid och fröjd, tills jag kliver nerför trappen och jag syns i helbild. Tjänstemannen börjar med att skrika till mig att jag måste visa ansiktet. Jag frågade om dem ville legitimera mig, varpå lyfte jag på slöjan och trodde att affären var över, skulle ta en nummerlapp för att sedan sätta mig. Då jag trodde att det räckte med att visa ansiktet en gång som jag alltid brukar göra, därför släppte jag slöjan nerför ansiktet igen. Kom igen, jag hade redan visat att det var en kvinna därunder och förklarat vad jag ville ha hjälp med. 
 
Jag trodde att det var över, ack så fel jag hade. Detta kom att bli början på en lång harang uttalade kränkningar och nedvärderande kommentarer riktade mot mig som person. "Är du dum i huvvet?! Vi måste få se dem som kommer hit" " Såna som du får inte befinna sig på en bank" "Detta är en bank fattar du väl!" Detta och mycke annat skreks  till/mot mig, Jag bemötte kritiken och frågade om dem önskade att få se min legitimation, men det ville dem inte. 
 
Alltmedan tjänstemannen skriker mot mig, försökte jag bevisa och visa smycket. Jag fick inte gå till handväskan som jag lagt på en bänk, först nu kommer det en kvinna som arbetar där. Hon tog emot mig och jag förklarade vad jag ville ha hjälp med. Hon tittade på mig och sa att jag inte skulle få hjälp om jag inte visade ansiktet. Nu är det tredje gången jag frågar om dem skulle vilja ha mitt leg. Även denna gång svarade dem nej. Nu blev jag riktigt upprörd och ifrågasatte hela spektaklet. Vad är det för mening att visa ansiktet om inte mitt namn styrks samtidigt som jag visar ansiktet?! Jag sa även att jag aldrig blivit bemött på detta sätt, inte ens på banker som har kontanter. Jag förtydligade även att jag har full förståelse över att dem av säkerhetsskäl bör se kundernas ansikte. Men självfallet är alla lika, och ska uppge namn osv - precis som på banker och liknande. 
 
Jag var tvungen att lyfta på slöjan, jag kände mig väldigt obekväm och sa att jag inte vill stå rakt framför henne för då skulle hennes manlige kollega se mig, jag förklarade även att jag bär slöjan av religiösa skäl. 
Och att hon nu med sin handling och deras agerande mot mig faktiskt kränkte mig djupt på min privata sfär. Jag hade vart samarbetsvillig och bemötte deras önskemål med hänvisning till säkerhetspolicyn. Men vad uppfyller man om man inte vet vad jag heter?! Allt vad säkerhet är och innebär faller samman...
 
Bestämt och vänligt förklarade jag att då jag skulle ut, jag skulle sätta på mig niqaben innan jag klev ut på gatan igen. Då vi klev ut, och dessa turbulenta 5 minuter var över slog det mig, jag blev överrumplad över det jag fått utstå. Aldrig tidigare har jag vart med om liknande bemötande. Jag minns att jag skakade och försökte hålla tillbaka tårarna, inte för att jag var rädd snarare för att jag var så arg och upprörd. Min mormor, stackars tant. Det tog resten av dagen för henne att förstå vad som faktiskt hänt. Gång på gång förklarade jag att detta är inte "normalt" även i min värld... 
 
Det slutar inte här kära läsare, fortsättning följer i kommande inlägg då detta skulle bli alldeles för långt.....
 
Roligt att börja blogga igen =)
 

Djupt kränkt del 2

 
 
 
 
Efter det som hänt på pantbanken, jag kunde inte smälta att det faktiskt hänt samt att jag fått utstå det omänskliga bemötandet. Min magkänsla sa mig att det inte "var normalt" eller att jag borde "förvänta" mig detta med tanke på min klädsel. Inte heller skulle jag "skylla mig själv"
 
Jag kontaktade polisen inom dem närmsta dagarna, dem hänvisade mig vidare och sa att detta var ett fall för DO. Dit skickade jag in min anmälan och jag blev kallad på intervju. Ärendet var igång! I och med att detta ägde rum på en bank är det lag på att all övervakning som sker ska innehålla både ljud och bild. 
 
Juristen som hade hand om ärendet skrev ett utlåtande på att få ta del av bandet. För att förtydliga något, övervakningsvideos är tillgängliga endast ett antal dagar minns inte exakt, någonstans mellan 40-60 dgr. Lagen säger att det är "okej" att spela över dem efter denna tid passerat. Jag kanske använder fel ord nu, men så är det. 
 
Företaget, eller banken jag var på svarade på det utlåtande av juristen då "dessa" dagar passerat, och därmed sa dem att denna händelse inte längre fanns dokumenterad. Gissa om jag blev riktigt upprörd, allt som hänt, allt dem skrek, alla gånger jag lyfte på slöjan, allt jag sa fanns på det där klippet. Det var som att få ytterligare ett slag, ännu en förnedring. Hade jag ljugit i mitt utlåtande mot dem hade dem gladeligen visat klippet och därmed stämt mig för det ena och det sjunde. Men nu var det faktiskt så att dem hade en hel del att förlora, jag antar att dem skulle förlorat en hel del ifall detta klipp kom ut. Det var antagligen därför de väntade tills "tiden" var över. 
 
Sagt och gjort, nu var det som att falla i ett svart hål. Vad gör vi härnäst? Juristerna bestämmer sig för att förhöra min mormor som var med mig då detta ägde rum. Allt gick bra, hon mindes händelsen och våra utsagor skiljer sig inte åt. En lagom liten avgörande detalj, hon börjar bli till åren och därmed glömsk....
 
Hon mindes inte dem exakta citaten dem skrek åt mig, och därmed kunde inte huvvudvittnet citera dem verbala påhåppen. Hon mindes inte dem i exakta detaljer *doink* *doink* huvvet i väggen....
 
Man kan inte dyka upp i rätten med ett huvvudvittne som inte minns allt exakt, det är som att gå runt med ett ihåligt paraply då det regnar,....
 
I och med detta så är det inget fall längre, det finns inget man kan komma med för att vi ska kunna vinna i rätten. Det kommer att läggas ner nu i dagarna.  Jag är nog mest upprörd över hur smutsigt dem (banken/företaget) betett sig, så omoraliskt. Från början till slut, och därmed i sina uttalanden haft en underton "Hon får skylla sig själv, vi gör det vi måste göra för att det är en säkerhetsfråga". 
 
Jag ångrar mig aldrig att jag anmälde, jag skulle kunna göra det 3 gngr om dagen om det så krävs. Man jävlas inte med mig utan att få sig något tillbaka. Det är något jag står för, och kommer aldrig att ändra mig på den punkten. Det jag kanske kan ångra och inse att det är lätt att vara efterklok. Jag kommer aldrig förlita mig på det system vi har. När det gäller sådana här företag måste du som blivit utsatt för något alltid ha mer bevis mot dem, än vad dem hunnit sopa uner mattan. Jag kommer i all framtid hädanefter att spela in min kotakt med myndigheter etc. Jag kommer inte förlora något på det. Tvärtom, så kommer jag aldrig att acceptera denna behandling igen! 
 
Den dagen jag fick reda på att det inte längre kommer gå vidare, grät jag. Jag grät i flera timmar; kände mig så orrätvist behandlad, påtrampad och förnedrad på alla sätt. Inte nog med att dem behandlat mig illa, dem kunde inte stå upp för det eller åtminstone sköta det snyggt. Även var jag arg på mig själv för att jag inte spelade in. Lagomt naiv kanske man är, då man förlitar sig på att det är tryggt hit och dit. Tyvärr så har denna erfarenhet lärt mig annat. Aldrig tidigare har jag känt ett avsky och fruktan vid myndighetskontakter eller då jag är ute i samhället. En del har sagt att dem upplevde mig som kaxig i början men att det inte varade länge. Well, jag är väl så för att jag är rädd att bli sårad och kränkt. Det är jag mer rädd för än att dö faktiskt. 
Tack och lov så varar det inte länge innan jag är mitt vänliga jag, det räcker med ca 1 min bara. 
 
Alhamdulillah så ältar jag inte detta, jag förstår att det är en mening med att det skett på detta sätt. Medlidande söker jag inte, utan hoppas att med min erfarenhet kanske kunna uppmuntra er tjejer/killar att aldrig låta er acceptera att bli dåligt bemötta. Nu kanske jag uppmuntrar er till en illegal handling, men spela in, spela in och spela in ! För din egen skull och förhoppningsvis sätta dit rötäggen i samhället. 
 
Håll huvvudet högt, skäms aldrig för den du är. Knappast bryter jag mot någon lag om jag bär min ansiktsslöja, eller du min syster med din slöja, eller du min bror om du har skägg. Stå upp för dig, och lita på att Allah är den sanna beskyddaren. 
 
 
 
 

Påhopp ur vardagen

 
 
En av frågorna jag brukar få är om det ofta, lätt händer att folk gör fysiska påhåpp. Det är väldigt sällan det sker, Alhamdulillah! Men det kan ske. Oftast är det i form att människan inte vill flytta på sig om jag vill komma förbi, eller blockerar vägen, eller att den i förbifarten "helt plötsligt råkar" knuffa till mig. Ja, jag är grovt frispråkigt i mitt uttalande nu. Man råkar inte komma och av MISSTAG knuffa mig om det finns stort utrymme just där vi går....
 
Häromdagen, förra veckan. Första dagen på den nya skolan och då jag hade upprop kom det fram en man som allmänt hade många frågor och var väldigt "på". Det var riktigt obehagligt, och det var i rusningstrafik, så därmed var det fullt på tåget och jag  såg ingen ledig plats att flytta på mig. Tåget var även rullande. Jag påpekade att jag inte tyckte att frågorna uppskattades, verkligen markerade det. Det var frågor utöver alla gränser. Det var frågor som "Vad har du för färg på håret? " Och massa annat trams, skulle rodna om jag skrev ner allt. När jag äntligen såg mitt tillfälle att springa iväg så stannade tåget. Precis i rättans tid då han kom mot mig och skulle dra i niqaben. Efter att jag sagt nej, att han inte får se mig. Vissa människor fattar liksom inte att man har en egen fri vilja, vare sig man vill klä på sig eller klä av sig , också för den delen. 
 
Alhamdulilah så bokstavligen sprang jag till vagnen efter för jag skulle åka några fler stationer. Det komiska är att dem flesta människor har sina rutiner, man kan märka och se om  man möter "samma" personer även ute i kollektivtrafiken. Så vad hände några dagar senare....? 
 
Jo den påstridige mannen klev på. Och jag känner hur illa till mods jag blev, och arg faktiskt. Även denna gång satte han sig en bit ifrån, men tackar Allah för "struts-beteendet" man kan anamma när det behövs. Där sitter jag i min klädbubbla, och med hörlurar och näsan, öh menar ögonen - nedtryckt i en bok. Lyfte inte huvudet på hela resvägen, och snabbt som fasiken sprang jag ut från tåget. Låtsades att jag inte hörde kommentarerna han vädrade omkring sig med.
 
 Nästa gång om jag ser honom och han gör något, då finns det nog ingen försiktighet i min reaktion. Må Allah skydda mig, så fruktansvärt obehagliga människor kan vara. Och jag VET att skulle det hända något, skulle ingen hjälpa till. Folk kan bli påkörda av cyklar utan att en vänlig själ hjälper till. Hur gärna hjälper man en kvinna som klär sig som jag gör? 
Vi får se som sagt. Ja, hängivna läsare, jag utsätter mig själv för faror, och massa sjukerier. Men vet ni vad? Jag älskar min vardag och vad detta stackars omdiskuterade plagg ger mig, den ger mig den frihet jag länge sökte. Det tog ett antal år innan jag fann den. 
 
Och min vardag må vara brutal, hård men jag älskar den och den är bara min:) Och Jag ber Allah bevara den känslan hos mig . Amin! 
 
Där fick ni en inblick av hur det kan gå, detta behöver inte hända alla niqabbärande kvinnor, men detta hände lilla mig, och det var "bara" förra veckan.....
 
                                 
 
                                                               
Niqabisten på Stan 

Vart kan man låna en sån där?






Under förra veckan då jag var fröken på förskolan, fick jag vara med om en ny erfarenhet. För det första, kanske för att förtydliga till er läsare, oftast brukar jag vara på den avdelning där det är 3 & 4 åringar, medan denna gången var jag med 5&6 åringarna, det är (upplever jag) en helt annan erfarenhet. detta eftersom dessa barn är mycket mer utvecklade i språket, och är väldigt självständiga.

Vi skulle ut på utflykt till Junibacken, kanske kan man kalla det Astrid Lindgrens värld? Jag måste säga att det gick som en enda lång dans. Förutsatt att man kan dansa nu då...
Ingen elak kommentar, inget påhåpp Alhamdulillah! Jag var rädd att barnen skulle känt sig särbehandlade bara för att jag var med. Men tvärtom så fick vi massa plats pch utrymme. När vi kom in till en sagoutställning, fullkomligt stirrade publiken! Tankarna måste ha snurrat i huvvet när dem hörde barnen ropa Frökeeeeen "mitt namn". Och sedan tjaffsade två barn om vem som skulle få sitta i mitt knä.
Min kollega satt bakom oss, och till henne kom det ett "svennebarn" och frågade om hennes knä var ledigt! Jag satt där stolt som en tupp, haha! Så himla gulligt, därefter kom det ett barn bredvid mig och frågade om hon fick luta sig mot mig, med motiveringen "du verkar så snäll". Ma shaa'Allah, barn är bra härliga!

Jag tror att jag var lika trött som barnen när vi kom hem, så roligt vi hade! Vi lekte i Villa villekulla, åkte sagotåg, fikade, åt och lekte, och återigen lekte en hel del!

Dagens höjdpunkt var ändå när ett barn frågade mig på sagostunden "Vart kan man låna såna där ninjadräkter? Jag vet inte vart jag ska leta här" Skrattande så svarade jag "Nej jag har inte lånat den här, utan denna är min egen" , Hans fröken stod bredvid. Trodde att hon skulle tuppa av, hon var röd som en tomat nästan!
Detta mina dyrbara läsare kallar jag för dawa, på elitnivå! Ma sha'allah, Allah underlättar verkligen för en. Jag trodde att det skulle sluta med tårar och tjaffs från min sida, med tanke på att vi skulle åka igenom stan. Och hur ofta händer det att en "batmanfröken" är ute med en barngrupp???! Jag var och är mest orolig för att barnen ska bli särbehandlade. Men det går inte att ta miste om den kärlek dem känner för en. Alhamdulillah för det förtroende dem har för en:)


Hur ofta känner man sig inte lika nyfiken som Madicken?


Eller lika impulsiv och naiv som Emil i Lönneberga?


Eller lika våghalsig och orädd som Pippi Långstrump?




Niqabisten på Stan



Svårt att koncentrera sig?

                          


En lång frånvaro har jag genomglidit här på bloggen. Både medvetet och omedvetet. Medvetet för att jag har velat få en distans till bloggen, jag vet att det är väldigt många som följer mig och läser bloggen, jag har verkligen försökt granska mig själv för att se vilka signaler jag sänder ut. Många uttrycker att dem ser mig som en förebild, det har jag svårt att smälta. Just därför att jag har min egen strävan och mina svagheter jag kämpar med. Jag är långt ifrån perfekt. Och något annat jag också tänkt på är att "blir det inte utjatat om niqab i varje inlägg???" Kom igen, söker man på ordet Niqab i bloggen, kommer varenda artikel att synas:P

Omedvetet har det också blivit, för jag har verkligen haft massor att göra. Skolan är slut och man har fått sin examen, Alhamdulillah. OCh så har jag jobbat en hel del, och däremellan försökt hinna med att leva. När det gäller backstage, försöker jag hinna med att svara på mail av er läsare. Och är långtifrån klar med det heller.

Den senaste veckan följde jag med en kompis till mig, hon går på en högskola här i Stockholm, och jag ville följa med för att se hur det är att gå på skolan. Jag har vart där på besök bara, någon enstaka gång då jag och hon ska rulla vidare på äventyr. Denna gången ville jag vara med under en lektion, för att sedan träffa studievägledaren. Av mina tidigare erfarenheter på campus så brukar andra studenter få delta (under tystnad såklart) och sitta längst bak i klassen. Kompisen, hon hade inte frågat  innan men vi skulle chansa ändå. Hon mötte läraren i korridoren och förklarade.

 Läraren lät positiv och sa "Men vart är hon då?" Jag satt vid några bord bort, och reste mig upp, och presenterade mig. Hennes glada min, vänder sig till att bli en chockad och pannan rynkades snabbt och bestämt. Sedan vänder hon sig om till kompisen och säger mycket bestämt

"Din kompis får absolut inte följa med in, du måste kunna koncenterea dig- och det går inte för sig om hon följer med in!" 
 
Med dessa ord vände hon sig om, och gav inget uttrymme till förhandling. Jag erkänner, jag blev riktigt chockad. Kvart i åtta en måndag morgon, man är inte riktigt vaken måste jag säga. Speciellt om man redan åkt en timme för att komma dit. Chockad över att hennes reaktion total vändes när hon såg mig, och uttalandet om att min kompis måste kunna koncentrera sig.

Absurt värre, och jag reagerade som sagt efter ca 1 minut. Jag var helt chockad. Givetvis så vet jag att det inte går någon niqabbärande kvinna där. Man är ett uppseendeväckande exempel när man glider genom dem där korridorerna. Men det sägs inte så mycket, stirras mest.

Det roliga är att vad skulle folk reagera om jag eller någon annan niqabist skulle börja där? Faktum är att jag sökt en kurs där, men den kursen finns även på Lunds universitet och Malmö högskola. Tanken på att plugga i en annan stad låter mycket mer tilltalande om jag ska vara ärlig. Skåne, jag fullkomligt älskade skåne. Ja visst , sägs det att det sker fler rasistiska och främlingsfientliga "påhåpp", men när jag var där. Inte en enda gång, och jag trivdes som fisken i havet. Kanske berodde det på att det är så mycket mindre städer. Man ska aldrig säga aldrig:) Jag skulle vilja plugga där, och hoppas att jag får den härliga dialekten på köpet...

Så fin den är, Ma shaa'Allah!

Ni kanske undrar vad som hände efter mitt besök där. Jag hoppar innerligt att den läraren inte dömde mig av den värdering hon besitter, eller värderingar överhuvudtaget. Sverige borde ha kommit längre tycker jag. En brosch som säger "Vi gillar olika" låter tilltalande i mina ögon nu. Kanske ska ta och skaffa mig en sån?


Niqabisten på Stan

Tidigare inlägg