Säg ifrån!

 
 
Något jag tänkt på väldigt mycket under den senaste tiden är attityden hos systrar som blir påhoppade, förnedrade och till och med fysiskt slagna ute i samhället.
 
Innan det blir missförstånd, och det dras felaktiga slutsatser om mina syften. Jag älskar er dyrbara systrar väldigt mycket. Jag tror det bästa om er.  Jag önskar det bästa för er, och framgång i allt som betyder något för er. Må Allah... alltid skänka sin barmhärtighet och välsignelser över dig och din familj, och må Allah förena oss i paradiset såsom Allah sammanförde oss i detta liv, Allahomma amin!
 
Återigen till det jag ville lyfta upp är att många gånger man diskuterat med systrar, då dem blivit påhoppade på olika sätt så säger dem "Var är våra muslimska bröder?" "Någon måste skydda oss!" "Bröder ignorerar det systrar genomgår ute"  osv. osv.
 
Ärade syster, jag kan inte förneka att det gör skillnad om man har en man vid sin sida när man är ute. MEN,  varför ska vi förlita oss på någon som är av kött och blod precis som oss själva?! Mannen vid din sida kan en dag dö...
 
Kvar står du. Ditt liv fortsätter. Det kan hända att du fortsätter att bli prövad när du går ut. Summan av kardemumman älskade syster, det jag försöker få sagt är : Hur kan du kräva att någon ska försvara dig när du inte står upp för dig själv?
 
Börja med att föra din egen talan. Börja med att skrika och säga ifrån. Dem flesta mesproppar därute tror redan att muslimska kvinnor är en slagpåse. MOTBEVISA det! Skrik och säg ifrån, anmäl människan! Mespropparna som attackerar kvinnor ute i samhället tror att det är grönt ljus, slå dem bara. Hon säger ändå inget. Säg ifrån, och markera att det är fel! Din handling kan i sin tur rädda din medsyster!
 
Ber uppriktigt om förlåtelse om någon av er dyrbara systrar tog illa upp av det jag skrev. Jag är endast en bristfällig tjänarinna som är i stort behov av Allahs barmhärtighet.

Min lycka

 
 
 
 
Faktum är att det alltid kommer finnas människor som på ett eller annat sätt inte kan stötta dina drömmar och visioner, helhjärtat. Det kan gälla olika saker. Visst är det kämpigt, det många ofta förbiser är att när man möter motstånd i sin starka vilja, stärks viljan och motivationen ännu mer. Man blir oftast mer beslutsam att fullfölja sitt önskemål som senare blir ett beslut man tar. 
 
Även jag har mött mycket motgångar kring en del val jag gjort. Jag bryr mig bara om dem känslor som uppstår, alltså "konsekvenserna" av mitt val. Jag reflekterar över det, och försöker med all vilja möta och samtala kring det. Exempelvis gällande min slöja, det var en del i släkten som det inte föll i smaken. Det man kan göra är att bemöta deras funderingar och fördomar. Bryr dem sig fortfarande inte finns det inget mer du kan göra. Dem tycker fortfarande att jag överdriver, begränsar mig, döljer min skönhet och ung och drar förhastade beslut... Snart 3 år senare, är jag Alhamdulillah mer beslutsam och ännu mer säker på mitt beslut. Jag vet att dem kanske inte kommer acceptera eller förstå mitt val, men jag tröstar mig med att det är mitt liv, och att jag gör inget som går emot Allahs ord. Detta är min kamp till paradiset, den kan ingen annan förutom jag själv kämpa för. Tänker ofta på denna koranvers: 
 
"... And whoever puts his trust in Allah, he will suffice him..."
Koranen; 65:3 
 
Allah vill endast det bästa för oss, allt som sker i våra liv är en del av vårt öde. Det finns en mening med allt, då man möter prövningar kring något är endast för att stärka oss. Antingen vågar vi kämpa för att resultatet är värt det, och den belåtenhet man triumferat slutligen känner. Den inre frid, och lycka man känner då man likt en främling passerar genom detta liv - endast för att sträva efter en plats i Paradiset. That's deep love <3 And makes me happy, Alhamdulillah! 
 

Vilket bemötande får man?

                           
 
 
Masha Allah syster vilket start inlägg! Jag har precis börjat med hijab al hamdullillah och även det upprör vissa, om än i mindre grad. Jag har varit med i samtal angående niqab och försökt förklara att kvinnor faktiskt vill  täcka sig, inte alla som förstår det. Jag har även försökt förklara vilka problem en del systrar stöter på när vissa inte respekterar deras klädval. Skulle inte du kunna dela med dig av dina erfarenheter gällande hur folk bemöter än annorlunda och i vissa fall rent aggressivt pga niqab. Det behövs att folk ser muslimers vardag ur muslimers perspektiv.  Må Allah belöna dig syster!  Massa kärlek och stöd!  Assalamu alekom!
 
=> Wa aleikom wa salaam wa rahmatullah wa barakaatoh dyrbara syster! Må allah belöna dig för din kommentar, och varmt välkommen till bloggen!
 
Det stämmer det du säger, jag tror personligen att det är det som är svårast att förstå. "Hur kan en kvinna vilja täcka sig på detta sätt?!" För mig faller det lika logiskt som att en kvinna väljer att inte täcka sig som jag gör. Allt sker av egen fri vilja, man kan aldrig fullfölja något om man inte väljer att göra det. Nu ska jag inte låta överfilosofisk av mig, men jag tror att allt i grund och botten, innan en handling sker eller kan genomföras så styrs man av viljan.
 
En annan fakta som kan vara svår at smälta är att hur "orkar" eller "pallar" man att fortsätta stå fast vid sitt val, trots alla påhåpp, kränkningar och hinder som kan uppstå i vardagen. Det har först och främst med att det är endast Allah som styr detta, jag sätter min tillit på att detta är rätt för mig, och jag kör på. Jag ber honom skydda och stärka mig i mitt val, Amiin!
Detta är något jag vill, varför ska den viljan inte respekteras? I dagens samhälle kan man se alla möjliga "viljor", dem som anammar utseende efter religiösa övertygelser ( muslimer, kristna, buddhister etc) , eller så kan det även vara på grund av den kulturella övertygelsen, den kan uttryckas på olika sätt. Då man avspeglar sin klädstil efter den musikstil man lyssnar och gillar, inspiration av någon kändis- you name it!
 
Mina erfarenheter varierar väldigt ofta från vilken "målgrupp" man möter. Ungdomar är oftast väldigt rebelliska och har deras starka behov av att revoltera, och gå emot normen. Dem förstår mig väldigt bra, och kan känna igen sig i min starka vilja. Jag måste erkänna att kvinnor är svårast att hantera. Jag vet inte riktigt vad det beror på, flertalet gånger då man är ute i sin vardag, kan en kvinna upprört säga:
 
" Vi har kämpat för kvinnors rättigheter tillräckligt länge, och så kommer en som ser ut som dig- Har vi inte kommit längre?!"
 
Och så kan folk tro att jag inte är en feminist? Jag har inget behov av att kämpa för mina rättigheter, Islam har redan gett mig alla rättigheter. Utan det man behöver kämpa för, är att få sina rättigheter uppfyllda. Det är där skillnaden ligger. Sedan finns det även dem gånger min dyrbara syster, då jag sprungit för mitt liv. Och jag är ingen mes, jag är inte konflikträdd eller feg. Jag tror att ni kan läsa om dessa erfarenheter under kategorin "Händelser & upplevelser", Dem tre erfarenheter som satt djupast avtryck hos mig var när jag var på stan med mina kompisar, och en grupp människor med sjukdomar ( psykiska) fick syn på mig, helt plötsligt var det 4-6 aggressiva skrikande personer som stormade emot mig. Den andra hemska, som jag fortfarande kan bli arg över när jag tänker på det är när en kvinna på campus (SU) gapa och skrek, och slutligen började dra i mig, Alhamdulillah även denna gång var jag inte själv. Medan den tredje och hemskaste ( tror jag) upplevelse, var när jag blev fotograferad av en äldre man. Han vägrade radera bilden, och vi börjar jaga varann på perrongen. Han jagade mig när jag ringde polisen, och jag jagade honom för att han skulle radera bilden. Det slutade med att vi båda klev på tunnelbanan, även där var det katt & råtta spring. Det slutade med att jag tog bild på honom, och hoppade av precis innan dörrarna stängdes.
 
Det anmälde jag, men det blev nedlagt i brist på "bevis". Hur sjukt som helst, när det både fanns videoinspelningar och bilder...
 
Dem man får bäst eller häftigast bemötande måste ändå vara alla härliga barn som finns där ute. Dem tycker att man är cool och häftig, fria från värderingar och ser enbart till din personlighet. Denna erfarenhet har jag eftersom jag ofta är barnvakt och jobbat en hel del på fritids/förskola. Jag var och hälsade på förra veckan. Vilket underbart bemötande man fick, Ma sha'Allah! En av pojkarna finns nära mitt hjärta, han satt i knäet mesta delen av mitt besök och grät när jag var tvungen att gå.
En annan reaktion jag fått av barn var, när en flicka såg mig och frågade sin mamma varför jag hade dessa kläder på mig. Mamman svarade henne och sa att hon är en muslimsk prinsessa, och hon är så vacker att hon att hon täcker sig. Personligen tyckte jag att det var en fin förklaring, man avdramatiserade det hela. Men flickans reaktion var ändå klockren : "Jag vill också vara en muslimsk vacker prinsessa, då ska jag ha såna kläder!"
 
I kontakt med myndigheter kan det uppstå stora krockar, just därför att man har en förutfattad bild av hur en niqabbärande kvinna är. Jag är ganska motsägelsefull mot den bilden. Utan att dem känner mig, jag har en storstadsdialekt, pratar ren svenska utan någon brytning. Ett helt vanligt svenskt namn och dem flesta hästar hemma i hagen.
 
Med detta sagt, dyrbara syster kan jag säga att man blir bemött på olika sätt. Beroende på i vilken situation man befinner sig i. Alhamdulillah så har varje bemötande, vare sig det vart negativt eller positivt bara gjort mig rikare som person.
 
Må Allah bevara dig dyrbara syster, och vill tacka dig för det intressanta frågeställningen. Ramadan mubarak på dig förresten!
 
Vänligaste hälsningar
Niqabisten på Stan

Är jag verkligen fri?!

 
 
Jag har kommit hem från resan, Alhamdulillah svensk natur är verkligen otroligt vacker. Men befinner man sig långt ute i skogsvischan och åskan slår till, huset dånar och du drar ur telefonjack, tevesladd- rubbet! Samtidigt  som man får reda på att husets åskledare inte är så "stark". Stugan ute i skogen vart inte så mysig längre.  Det kan få en att verkligen se livet med en ödmjukare blick. Vi är verkligen här på jorden på en lånad tid, alla vi kommer en vacker dag dö.
 
I brist på idéer i vad mina inlägg ska handla om, kom jag att snubbla över en del artiklar och diskussioner om en niqabbärande kvinna i Belgien. Hon blev överfallen av ett ex antal civila poliser, hon blev avsliten hennes kläder, fick en hjärnskakning på grund av sina skador, och grovt trakkasserad i häktet. Det slutade med att hon hamnade på sjukhus, och där vägrade läkaren skriva ut henne, då han ansåg att hennes skador var allvarliga, kanske rentav livshotade. Oj just det! Jag skulle sagt vad för brott hon begått. Hon bär det omtalade, kontroversiella och ofta omdiskuterade plagg, kallad för Niqab.
Vill ni läsa mer om detta är det bara att klicka in er på Smurfburkans blogg:
 
                                                http://inutiburkan.wordpress.com/2012/07/16/1523/
 
Jag, ung kvinna och lever i Sverige, år 2012- kan inte låta bli att tänka. Belgien ligger inte så fasligt långt härifrån.  Har till och med vart i det landet, vad skulle ske om jag åkte dit idag? Jag kan ju knappast säga "Je suis une suédoise", som betyder " jag är svenska" på franska, och hoppas att lagen om att betala böter, inte inkluderar mig.  Att ett land i EU, som skrivit på det ena fina avtalet efter det andra, och att dessa länder oftast glatt skryter om sina demokratier och att dem minsann kommit "längre" än den tredje världen när det gäller att ge människor deras rättigheter etc. Allt detta kan slänga sig i väggen! Hur kan man sätta ett förbud, och genom detta förbud fråntas den fria kvinnan sin rätt till att klä sig i det hon själv bestämmer. Och detta strider även emot grundlagarna, då både yttrandefrihet och religionsfrihet ingår om vi ska diskutera detta.
 
 På vilket sätt befrias jag om det sätts ett förbud mot ett plagg jag själv valt? Jag har min frihet som den fria kvinna jag föddes till. Ändå blir min frihet berövad! Jag kan inte låta bli att bli chockad, och äcklad över hur "stängda" människor kan vara. Jag blir så upprörd och riktigt arg, om det är något som kan få mig att bli arg så är det såna här diskussioner. Att en ANNAN människa ska diktera och bestämma hur JAG ska leva mitt liv. Föddes inte vi som fria människor? Jag accepterar inte att en människa stänger ut mig från skolan, eller att jag blir påtrampad och trakkasserad, och jagad för mitt liv ute i min vardag. Jag kan inte förstå dem människor som påstår att jag är skräckinjagande. Hör dem inte hur min ton på rösten eller i vilket samtalssammanhang jag befinner mig i? Ser dem inte hur jag går/beter mig?  
 
Att en lag, i ett demokratiskt land, begränsar mig-  kan jag inte tycka att det är så jäkla demokratiskt längre. Få se nu? Gäller demokratin och mänskliga rättigheter enbart en del av dem samhälleliga medborgarna, eller alla? Jag kan själv inte riktigt svara på det. Lilla jag, accepterar inte heller att någon ska komma och poängtera om att jag gör det svårt för mig, eller begränsar andra "muslimska systrars" rätt till ett liv i samhället. Ursäkta mig, vart i hela fridens namn tror du jag lever ? I en hydda i en lerig by någonstans och ca 700 år tillbaka. Nej, jag bor i en lagom stor förort i Storstan, precis som många andra i Sverige gör. Där jag lever mitt liv, och kan inte ett dugg förstå hur logiken ska vara sammanhängande, och kopplad till andra kvinnliga muslimer.
 
Min kompetens sitter i hjärnan, och ni som missat vart hjärnan ligger. Lyssna på biologilektionerna, dem är till stor nytta. Hjärnan är ett organ som sitter mellan öronen, under skallbenet. Kompetensen sitter inte i hur mycket täckt du är, eller bristen på det heller. Jag menar du kan tänka lika bra, påklädd som naken, annars är det något fel på dig.
 
Jag ber aldrig att någon ska bära mina kläder, det klarar jag fint själv. Jag ber dig inte acceptera mig, men jag kräver faktiskt att du ska respektera att detta är mitt val. Endast mitt val, och ingen jäkla lag i världen, hur "beskyddande" den än må vara- den kommer aldrig hindra mig från att ta på mig min Niqab. Jag är en fri människa, och jag gör mina fria val, dem skadar ingen. Det är faktiskt jag som andas i detta plagg, tack för omtanken men jag klarar det själv:)
 
Jag är som sagt en fri människa, eller?!
 
Ett lagomt aggressivt inlägg av
Niqabisten på Stan

Hur har jag förrändrats?

 
Bismilah
 
 As Salamualaikum, kära syster. Jag ser framemot att få läsa mer från dig. :-) Må Allah välsigna dig och din familj och lysa upp din dag med Hans Noor, Ameen. Jag förstår att tiden går fort ibland. Det händer när man har en massa saker att göra. Jag tycker att det skulle vara intressant om du kunde berätta hur niqaben har ändrat dig som person. Hur har det påverkat din personlighet? Har det lyft fram tankar hos dig som du inte har haft förut? Eller har det lyft fram något annat i dig? Om du känner dig mer självsäker och stark, på vilket sätt har du blivit starkare? Har du blivit starkare som person eller i själen? Har det ändrat dig på något sätt? Har du blivit förbehållsam på något sätt eller är du mer utgående? Du kanske har besvarat på dessa redan tidigare och det är jag som har missat det. Jag är bara lite mer nyfiken i världen bakom ögonen som syns. :-)
Noor
 
=> Wa aleiyki assalaam wa rahmatullah Noor! BarakAllaho fiki för din kommentar! Och för dina dua's [åkallelser], Amiin och må Allah välsigna dig och din familj med allt gott i detta liv, och må Allah låta dig samlas med dem du älskar i paradiset!
Ma sha'allah, intressant att du säger så, jag kommer att fortsätta skriva/blogga, och jag i min frispråkighet. Jag ber till Allah att det blir till min fördel på domedagen och inte till min nackdel. Amiin ! Och att det är kunskap till er läsare.
Dina frågor är riktigt intressanta, jag har tänkt lite på det sen du ställde dem frågorna. Jag har burit Niqab i 2,5 år snart- All tacksamhet tillkommer Allah att jag blivit välsignad med styrkan som krävts. Jag kan säga att jag i grund och botten är samma tjej, har samma intressen, samma kassa humor etc. Dem som känner mig och sett mig genomgå denna resa har sagt det många gånger. Min mormor som är ickemuslim har sagt det, för inte så länge sen. Hon var mycket orolig men Alhamdulillah hon kunde se med egna ögon att jag tvärtom - utvecklats väldigt mycket.
 
Jag upplever att jag vågar så mycket mer, inget i världen förutom Allah kan stoppa mig. Jag har aldrig känt mig så orädd som nu. Ja, jag har blivit jagad för mitt liv, fått utstå både det ena och det sjunde, men det kan inte stoppa mig från att leva. Tvärtom det peppar mig bara att fortsätta, jag gör inte detta för någons skull. Jag satte på mig min Niqab utan att någon man var inblandad. Därför kan ingen påstå att jag var dumt hjärntvättad och att jag skulle blivit påtvingad detta plagg av en man. Alhamdulillah så har det inte vart för mig.
 
Man kanske kan säga att jag är så mycket mer medveten om hur jag uppfattas där ute, kliver jag in på tunnelbanan, går ut på ett torg - eller in i en föreläsningssal på universitetet är det jag som syns mest och förmodligen drar mest uppmärksamhet. Jag har fått försvara mig och mitt plagg dagligen, men vad gör det? När man oftast blir nekad något vill man ha det ännu mer, inte sant? I detta fall är det kärlek för Allahs skull jag känner. Jag känner mig så mycket starkare för att jag vet att jag har ingen annan beskyddare än Allah, som ingen pepparsprej i världen kan ersätta. Den tanken ger mig så stor trygghet. Jag har också kommit till instinkt att "är det meningen" att jag ska bli slagen ute, så är det menat för mig. Men det betyder inte att jag accepterar läget. Självklart slåss jag tillbaka. Jag ser ingen anledning att sluta leva mitt liv, bara för att folk kan ha åsikter om mina kläder. Har du något o fråga, och det är av nyfikenhet för att förstå. Varsågod fråga, men hånar du mig, eller ifrågasätter mitt val. Då är jag sten hård och kan i en mild version be människan dra dit pepparn växer.
 
En sak jag är otroligt tacksam över, är att jag vågar säga ifrån mycket mer. Jag var lite mesigare innan på den punkten. Trampar nån mig på tårna får den personen höra det:) Eller så kan det vara att jag mognat rent åldersmässigt och det behöver inte bero på niqaben, Allah vet bäst. Jag var 19 när jag satte på niqaben, och nu är jag 21, man mognar väldigt mycket och lär känna sig själv väldigt mycket. Det är nu i denna ålder man verkligen under prövningar, upplevelser och erfaranheter som du på riktigt får lära känna dig själv.
 
Självklart har jag precis som alla andra dödliga varelser, styrkor och svagheter. Du undrar hur världen ser ut ur mina ögon bakom skynket?
Varje steg där ute jag tar är för Allahs skull, ut går jag och på vägen genomgår jag strider, skratt och tårar. Vid min sida har jag personen(er) jag älskar och som stöttar mig i allt genom livets gång. I'm a fighter, tills Allah tar min själ:)
 
Niqabisten på Stan

Rekordet hitills!

                       


Igår, subhanallah när jag inte bloggade såg jag först nu att det var rekordet hittills. Riktigt roligt att se, det måste tyda på att fok tycker att det är intressant o läsa det jag skriver. Eller? Jag kan ha fel.

Nu till er dyrbara läsare, jag vill engagera er lite. Vad skulle ni vilja läsa om? Det är verkligen fritt fram, jag vill ha idéevinklar att utgå ifrån. Jag har en del idéer som jag ska banka in på bloggen, men varför inte utveckla dem till något ännu större?

Det finns en facebook sida som jag personligen ni ska gå on och gilla. Den är riktigt bra! Det dyker upp bilder och spämnnande artiklar dagligen....

http://www.facebook.com/pages/JA-Till-Niqab-i-Sverige/150864531694928 

Må allah belöna hen som lägger ner tid och ork för detta!! Och nej, jag har fått frågan innan. Det är inte jag, haha!


Kommentera , kommentera. Vad vill ni läsa? Det kan vara något jag inte tänkt på. Den chansen att få utvecklas vill inte jag låta gå obemärkt förbi! 



                              


Niqabisten på Stan

Cirkus värre

                      


Skulle ha bloggat i söndags och igår. Men det blev att jag följde med lillasyster till akuten. Utan att behöva gå in mer på det, hon mår bra iallafall Alhamdulillah. Tanken slog mig, efter ett tag där. Hur bemötandet i vården är. Det är ett service och socialt yrke, det är ytterst få nötter som är trevliga. Bemötandet är verkligen a och o. Jag höll på att få dåndimpen där. Jag gick och betalade, och en sköterska blängde och frågade om jag hade betalat.

I och med att vi åkte ambulans blev jag hänvisad in till ett rum. Jag hann inte ens uppfatta att jag behövde gå till kassan. Och sedan med en mening "I Sverige betalar man faktiskt för besök hos läkarn!" Subhanallah, jag hade en instinkt o jaga henne i korridoren, ut från Sverige. Nej men skämt åsido, vilken tant. Och blängde på mig, och sedan från min syster. Och sedan muttra en kommentar om "Ja vad kan man förvänta sig när de ser ut sådär!" Jag sa inget, utan bad snällt om att hon ska visa mig vart kassan låg. Jag skulle aldrig lämnat syrran själv. Hon är inte så liten, utan är 16 men ändå. Vilken otrevlig kärring.

Forsättningsvis på min första tanke. Det här med att döma någon, jag lyfter ALLTID på niqaben om det är bara kvinnor omkring. Just för att det ger en "kortare" distans. Och det är mitt sätt att mötas på halva vägen.

Jag erkänner, Jag har blivit riktigt kluven till mitt bloggande. Jag ångrar bittert att jag lagt ut bilder på mig. Mina avsikter med bilderna har alltid vart att "jag i klassen" "Jag på affären" osv.. att man visar att jag gör vardagliga saker, som kanske inte förvänitas av mig.
Jag är inte rädd att dela med mig, det jag är orolig över är - vad utsätter jag mig för? Och till vilket pris? Folk känner igen mig ute. Och man kan aldrig veta om det är en dåre som läser bloggen. Man känner sig så himla ifrågasatt, hur du än vänder på det. Det värsta av allt är ändå hatet, att veta att när man befinner sig ute, är det alltid minst en som önskar livet ur dig. Jag ångrar även att jag klickade in "niqab" och "burka" på flashback....

Så min motivation till bloggen är lite sisådär. Jag vill så mycket, men en spark i ändan åt rätt håll skulle sitta fint. Innsha'Allah så blir det gott, hur det än vänder sig.


Jag tycker också att det är lite svårt, jag menar ni läsare. Hur kul är det för er o läsa om mina påhopp? Mina slagsmål, alla krig och tårar jag går igenom? Och ändå berättar jag långt, extremt långt ifrån allt?

Ni får jättegärna svara på det. Inte för att jag kräver ett svar, men det kan ge mig ett annat perspektiv på saken. Kanske förståelse, för vad ni ser och vad mina erfarenheter ger er. Så menar jag:)



Nu ska det rusas o springa ärenden till bland annat Ikea. Brorsan ska åka till Marocko, och han har bett om hjälp med allt handlande....Skön syrra jag e....Bara vi slipper åka ambulans är jag nöjd.


                           
 
                Ambulans har jag aldrig åkt med Niqab, men det hade jag aldrig haft som strävan heller  

Niqabisten på stan

Diskussioner på skolan

Bismillah  !

Det är alltid lika hmm...hur ska man säga, intressant (kanske) hur samtalen, diskussionerna blir när man träffar en ny grupp människor. I början är dem alltid på sin kant, sen, det kan "bara" efter någon timme, så är diskussionen igång. Om huruvida jag ska få gå i skola eller inte. Det absurda i allt, är att ingen , ingen frågar mig hur min syn på saken är. Dem har ingen erfarenhet av niqabister, eller hur mycket jag pluggat tidigare eller inte, om jag har något att bidra med. Jag menar, vilken människa är fulllärd?! Känner ni någon, så vill jag jätte gärna träffa den personen!

Sen när man är i samtal, och så säger dem alltid "Kan inte jag bara få fråga..." Jo, självklart! Fråga på. Jag står inte för den attityden att jag inte svarar på frågor. Tvärtom, jag vill att folk ska fråga. Jag tror starkt på att med frågor, så ger det kunskap. både för mig, och för den som frågar. Så fort jag inbjuder till samtal är det alltid någon som ska "leka ball" och verka cool, tuff, och elak i sin ton . Det kan vara en kommentar som "jag fattar inte vad du har här o göra, vi är i Sverige, och jag blir riktigt arg, provocerad när jag ser dig!"

Jag erkänner, jag blir rädd när folk säger så, jag menar jag skulle aldrig aldrig säga så till en person som inte vart hotfull på något sätt. Bara så där, rakt upp o ner som denna person uttryckte sig mot mig - Never! Varför blir du provocerad brukar jag då fråga, "Jag ser inte hur du ser ut, o jag vill veta hur du ser ut!" HAHA, "bara" det? frågar jag oftast... "Ja" , Det fixar sig lätt, säger jag. Kom så ska jag visa...o så lyfter jag på Niqaben. Personens reaktion är alltid ett eget kapitel...

Jag lovar, en dag, sist när jag var på skolan. Eftersom det är en distansutbildning, så åkte vi dit och sov över där. Det var aktiviteter under en av dagen, och det hela gick ut på att förstå vikten av kommunikation. Och en hel klunga människor frågade samtidigt, den ena "värre" än den andra i sina "anklagelser" mot mig, jag pallade inte mer, gick därifrån och ringde en kompis och förbannade hela denna utbildning. Jag var så upprörd, det värsta var att jag inte kan "ge svar" på beställning, varje fråga tänker jag efter, för det är så svårt att säga "Jag har Niqab för att jag vill visa min underkastelse till min skapare..." Hur säger man det till en person som inte ens är troende , till exempel. Frågorna haglade över mig, och allas känslor om mig kom fram. Wallahi, så hatad och utsatt kände jag mig, jag tänkte inom mig. Subhanallah, Islam kom som någonting främmande, och kommer alltid vara främmande. Varför reagerar jag på detta sätt ändå? Jag vet inte... Allah Alem
Det är svårt, om jag skulle få göra en sak med människor ute, så skulle jag plantera et frö av "öppenhet" i varje person, som skulle sedan växas och frodas till mer öppenhet.

Öppenhet=> visar respekt=> tolerans för olikheter=> Kärlek till sina medmänniskor.

Jag vet att denna "kedja" är mobbad, och inte helt korrekt men lite så tänker jag...


Första seminariet på SU

Bismillah !

Jag minns denna dag så tydligt, jag var supeeernervös. Jag stack ut på alla sätt! Muslim, tjej, inte "bara" sjal hela ninja outfiten va på! Och med alla debatter och rubriker, intervjuer i huvudet som handlat om Niqab, och jag hade ingen aning om vad som skulle komma att hända. In i klassen kliver jag, folk vågade inte sätta sig bredvid mig, nu till presentationen som skulle gå varvet runt...
HAHA min tur!
Hej, Mit namn är ..... och är 19 år (då)Och jag är svensk, eller halvsvensk. Född & uppvuxen här
tog studenten i somras, småjobbar ibland. Kan 4 språk, älskar att laga mat o baka. Drömmer om att ge ut en kokbok.
Jag vill bli förskolelärare för att jag tror att jag har ngt att ge barnen, och för att jag älskar barn. Yrket är varierat, ingen dag är lik den andra, det gillar jag...

Tystnad......lite mer tystnad.....O ännu mer tystnad....Jag trodde jag förlorat hörseln! Och bara för at bryta tystnaden sa jag på skoj  "Inga frågor?" Nej svarade alla.  "Nej okej, dem brukar komma efter ett tag" med ett skratt. Och så skrattade resten av klassen. Subhanallah, stämningen var verkligen spänd, vad trodde dem? Att deras minuter var räknade? Snarare var det mina, jag var superhysterisk...

"Du stack inte ut från mängden alls!" Sa min lärare, efter att jag presenterat mig, mash allah så mysig hon va! Under tidens gång, beundrade hon, kramade och berömde mig fö hur jag såg ut. Alltså mina kläder o stil, inte hur min kropp ser ut..."Du är riktigt klipsk o intelligent ju, lyssna på henne klasskamrater!" kunde hon säga. Tack, tack!

Återigen till första dagen, alla bord o stolar var placerade som ett U, och ganska långt fram fanns det ett ensamt övergivet bord. Vi skulle alla sätta oss där det var ledigt, jag går raka vägen til det ensamma övergivna bordet, för att jag ska kunna lyfta på Niqaben, Så att hon ser mig. Jag sätter mig, o Det börjar lugna ner sig i klassen, alla har hittat en plats, o läraren säger "Men lilla vän, varför sitter du där?" Alla tittar o lyssnar förväntansfullt..."På så sätt kan jag lyfta, och det blir kanske lättare för dig, jag vet inte hur du vill ha det"  Hon tog av sig glasögonen och tittade mig rakt i ögonen o säger "Du är här på samma vilkor som alla andra, jag vill inte göra ngn skillnad på dig, din plats är bland dina klasskamrater, varför ska du sitta utanför?" "Nu vet jag hur du ser ut, så då är det lugnt! " Efter lektionen sa hon att hon inte menade det som något illa, Hon menade liksom att alla har rätt till en utbildning, och att varför skulle jag känna mig utanför på något sätt? Masha allah, vilken lättnad! Hon har vart min favoritlärare, så duktig, så pedagogisk och verkligen supertrevlig! Hon ville se hur "Den där" sätts på (Niqaben) Och jag visade henne. Hon tyckte att det var coolt att jag hade i samma färger  som mina abayor haha. Hon sa även att det är häftigt, att man täcker sig, man framstår som mystisk och hemlighetsfull och tyckte om när jag förklarade att jag täcker mig för att jag vill skydda o bevara min skönhet till  bara dem som får se mig. "Ja, lite som på min tid är det!" HAHA

Masha allah, Min tid på Stockholms Universitet. Vi var 3 st ninjas, en tog sin examen mash aallah i januari -11, en går kvar där nu, wallahi ni ska se folks min när jag o hon möts i caféet eller i bönerummet. Skolan e stooooooooooooooor så vi ses inte så ofta, vi befiner oss inte på samma institutioner, men när vi ses ser man folks reaktioner "Är det fler än en?!" "Hur många e dem?!" 
Under mitt år som jag gick där, det var spännande, jag lärde mig så mycket, framförallt om mig själv. Men aldrig har det vart så påfrestande, titta fram så man ser vart man går, bak ifall ngn jagar/förföljer dig, skolan jämt på alerten så att du inte framstår som dum, och så var det även mycket runtomkring, men det var det värt. Jag bytte utbildning, Så jag har tagit paus från förskolelärarutbildningen tills vidare, Insha allah! Får se vad jag bestämmer mig för när jag blir klar med den jag går nu, och om jag hellre trivs bättre med den. 

                         


Långt inlägg igen!  Sorry, Kan ni inte berätta vad ni tycker om det jag skriver? eftersom statistiken höjs, så kanske ni finer det jag skriver intressant och "läsvärt"?



Niqabisten!

Min första dag med Niqab...

                           

Nu, jag skulle ha skrivit och berättat om hur min första officiella dag som niqabist var...Men khayr, har inte kommit så långt. Nu haha!

Det var efter påsklovet förra året (2010), och jag  skulle till skolan. Det var pirrigt, och förväntansfullt! Kände en stark känsla i kroppen, Nu äntligen ! Alhamdulillah nu är steget taget, och som jag alltid har tänkt innan, kör! Gå och gör det som gör dig lycklig...

Jag visste att jag skulle möta olika former av påhopp och de om vill hindra mig, men visste inte, och hade ingen aning om hur de skulle se ut! Jag bad om att dua skulle läsas på mig. Jag läste dua innan jag gick ut, Det är klart att grannarna kollade, och jag kom på mig själv med att försöka undvika människor som "halvkänner" mig. De som vet hur jag är, och som känner mig väl, visade mig stöd och uppmuntrade mig. Jag antar att eftersom jag var så "ny" och skör och jag trodde att varje fråga skulle kännas som att de ifrågasatte mitt val. Och det ville jag helst undvika...
Jag mötte några som jag kände på väg till T-banan, och de frågade om jag börjat..."Ja, med allahs välsignelse och tillåtelse, har jag" De beundrade och berömde mig för mitt mod. Barakallaho fikom, Må Allah belöna er för varje ord ni sagt till mig!
Mina vänner på skolan har sett mig i Niqab innan, och de visste att jag skulle börja. Vi kramades en hel del, och deras närhet och stöd har betytt oändligt mycket för mig. Jag sa till dem, att om de på något tyckte att det var jobbigt, att jag satt på mig den, om de skämdes för att jag såg ut så- så bad jag dem säga till. De blev upprörda och frågade mig vart jag fått dte ifrån! De sa att om dina "vänner" säger så, så är de inga riktiga vänner- och deffinitivt inte bra vänner....Så sant! Ma sha allah! Att allah välsignade mig med er!! All min tacksamhet går till Allah.

Det var så fint väder den dagen, vi gick ut och promenerade, vi köpte oss en varsin glass....Och ni kan gissa hur mycket de skrattade när jag skulle äta glassen.  Jag tryckte den rakt in i Niqaben!! Skratta på ni...Jag trodde det räckte med att öppna munnen....inte riktigt:P
Det misstaget gör man bara en gång!:p 

Alhamdulillah allt hade gått bra, jag lyfte upp den på huvudet när jag steg in på skolan, ner med den så fort jag var utanför skolporten. Men ändå, så fort jag kom hem ringde jag till min mycket nära vän FI och grääääät järnet! Hon trodde någon hade dött, och det tog ett tag att få mig lugn... Hon frågade mig varför jag grät, Jag visste inte om det själv. Jag förklarade att jag var rädd att shaytan skulle förstöra för mina goda avsikter och min starka vilja att hålla fast vid mitt val. Då blev hon arg, haha! Ska du låta Shaytan förstöra för dig?! Ingenting har hänt än, be om skydd och styrka! "När du gör någonting som Allah har gjort khayr för oss, så är du välsignad med det goda" Det är klart jag visste om det, men behövde bli påmind. Hon sa även att jag inte skulle lyssna på shaytans visnkningar som har greppet på en "svag" person. Hon sa att jag skulle gå och göra wodu, och be. BE om styrka och skydd, Masha allah! Kan inte tacka henne nog för det rådet. Jag kände ett sådant lugn efter det. Alhamdulillah! Gör man något för allahs skull. underlättar allah också för en...

Jag minns tydligt att jag tyckte att jag kände mig utsatt...idag förstår jag nog varför. Jag hade ingen aning om hur jag skulle bli bemött, hur de på universitetet skulle motta mig, om jag skulle vara tvungen att försvara mig, eller fly för mitt liv. Och mycket annat, men vem har sagt att detta liv är lätt, och utan prövningar? Vi blir alla testade på olika sätt, och jag tackar allah för de prövningar jag har. Och med tiden har jag lärt mig, man lär sig försvara sig. Att försvara sig betyder inte att man är ovänlig eller otrevlig, man kan försvara sig samtidigt som man behåller respekten. Och utan att göra bort sig alldeles för mycket...

"TROENDE! Sök med tålamod [Guds] hjälp i bönen! Gud är sannerligen med de tålmodiga, de som håller ut." (2:153)

Så mina dyrbara läsare, vad ni än går igenom  för prövning, eller svårigheter. Påminn varandra och uppmuntra varann om att söka allahs shjälp, och be om styrka och tålamod.

Ååh ya allah
Jag ber dig välsigna alla mina muslimska bröder och systrar med styrka
tålamod och stark Imaan (tro) att gå igenom sina prövningar
Ya allah, låt oss vara dem som är tålmodiga och de som håller ut!
Allahomma amiin!




Det var min första dag som Niqabist...officiella alltså.
Masha allah, vill berömma och tacka varje en av er för det stöd jag fått under bloggens resa hittills! Masha allah ni uppmuntrar mig verkligen att fortsätta skriva. Som jag nämnde tidigare, så har jag skrivit ner på ett block, på minnen som dykt upp...Så dem vill jag jätte gärna dela med er. Och så fler recept...Lovar!! Har ni prövat någon av dem jag redan lagt upp?

Må allah välsigna er Iftar, och acceptera er fasta och dua, och all Ibaada ni gör- för vår skapare!
Amiin!

Niqabistens vara hälsningar!


Mitt beslut till min mormor

Bismillah!

As i told youo guys before, studenten närmade sig, och jag hade fortfarande inte berättat för min mormor om att jag börjat med Niqab. Jag älskar verkligen min mormor. hon har alltid varit en del av våra liv, och hon älskar min pappa, Hon tycker om Islam också. Hon håller med om mycket, att det är mycket som stämmer osv, men Allah har inte öppnat hennes hjärta för att bli helt vägledd.  Hon har inte haft några negativa åsikter om vår uppfostran, eller om att vi har sjal osv. Alhamdulillah, All min tacksamhet går till Allah.
Och Niqab är inget främmande för henne heller, hon har sett min mammas kompisar, en del av dem har niqab. Min mamma bär inte den, Så här långt hänger ni med? Masha allah bra:D

Jag visste innerst inne att hon skulle respektera mitt val. Men problemet låg hos mig, jag var rädd och orolig för hur jag skulle lägga fram det och samtidigt för att hon, Hennes äldsta barnbarn som hon verkligen älskar,skulle tro att jag gått och blivit en extremist.

Tiden var inne, jag ringde upp henne och vi pratade en lång stund om förtroenden, skolan, om vad som senast hade hänt och massa annat. Efter ca en timme, sa jag att jag hade något att berätta. "Sitter du ner?" frågade jag. det gjorde hon- Alhamdulillah.
"Mormor, det jag kommer berätta för dig, jag har inte förändrats på något sätt. Jag är samma person, men det har hänt lite grejer och jag har därför beslutat mig för att börja med ansiktslöja" tystnad, tystnad, OMG Har tanten, jag menar damen tuppat av?!?!?
"Tur att jag satt ner hörrudu!" HAHA, alhamdulillah det var hennes sätt att skoja bort min oro. Hon tog det helt fine!
Nu till den svåraste delen i diskussionen, jag skulle få henne att förstå varför jag valt detta. Hm, hur ska man börja liksom?
"mormor, profetens fruar och följeslagerskorna täckte sig på detta sätt" och hon säger "Men varför ska man täcka ansiktet också, räcker det inte med den långa sjal du har på dig redan?" Missförstå inte nu, hon menade inget illa, utan hon ville förstå ur ett religiöst perspektiv. hon förstod det inte riktigt, så jag gav en annan orsak, "Jag vill inte fortsätta att bli sexuellt trakasserad", det är ingen lögn, det har hänt att män har beundrat/ kommenterat mitt utseende. Observera att det inte var den avgörande orsaken till jag satte på mig, eller jo en av dem. Jag vill inte skapa fitna. Och jag tycker än idag att det var "lågt" av mig att uttrycka mig på det sättet, alltså att förknippa niqab med det fysiska. Niqab är så mycket mer än så, det är så mycket djupare. Men det är den världsbild min mormor lever i, och jag var tvungen att "komma till hennes sida" av världen, för att hon skulle förstå. Tyvärr.
Hon tyckte att det var hemskt att jag behövt genomlida trakasserierna och att jag istället skulle ha anmält dem. Men jag övertygade henne om att det skulle bli bäst så. Vad tror ni hon oroade sig mest över? "Det finns väl andra färger än svart?" "Snälla ha inte svart på studenten" Stackars henne, kan jag klandra henne? Hon tog det sååååå bra Masha allah, och jag lovade att inte vara helsvart. Det blev en svart Abaya med vita blommor och en vit sjal, svart Niqab. Jag skojade om att jag matchade killarna med deras svarta kostymer. 

Hon älskar att jag byter färger, faktum är att jag byter till fler färger nu med Niqab- än innan jag började med den. Innan var det bara svart. Ibland, om hon hade "tur" kunde någon diskret liten blomma synas- om man tittade noga. Dessa kläder använder jag bara , och enbart ute. så hemma går jag runt i alla möjliga färger och mönster, längder och modeller:D

Hon älskar att gå ut med mig, och det är faktiskt jätte roligt att se folks reaktioner, jag i min ninja outfit och hon = äkta svensk tant. Med färglada halsddukar, kort vitt hår och glad! Så hon ser att jag mår bra, och att jag fortsatt plugga, och hon ser mina uttryck genom ögonen. Och det har gått så långt att om vi är ute, och vi fikar, eller något att hon säger "Det är ingen man i närheten, du kan lyfta på luckan nu" HAHA!

 
Masha allah, ni kanske känner hur tacksam jag är:D Något som jag trodde skulle bli svårt, jättesvårt blev något lätt och har vuxit till något djupare. Alhamdulillah!


Jag ber till allah att han har välsignat er med en mycig Iftar, och en bra dag!

Varmaste hälsningarna
Niqabisten!

Första veckan på Universitetet


Som jag tidigare berättade, så var jag den ende som har Niqab på mitt universitet. Självklart var jag orolig, jag vill gå i skolan och var orolig att det skulle bli värsta mediadrevet- i och med att det var valår. Jag och en av mina bästa vänner gör sällskap, må allah belöna henne för det!
Det är FULLT med folk! Och in stiger jag i en sal/aula där man ska registrera sig, min tur ur den långa kön kom till slut. Jag visar min legitimation, och lyfter på niqaben. No problemos, det var måndag.

Tisdag var det seminarium, och fullt med journalister och kamera team på "skolgården", detsamma på onsdagen, men denna dag var de till och med på de tunnelbane plattformar jag var på, och jag som är så naiv trodde aldrig att det var mig de filmade. Den dagen får jag ett samtal från rektorn över min utbildning. Hon säger att hon vill diskutera skolans "klädkod", Jag började skratta, och sa att jag inte tänker hoppa av. Rektorn sa "nej, självklart vill vi ha dig som elev kvar, men det är så att det har ringt en massa journalister och de vill kontakta dig" OMG, det hade redan satt igång, subhanallah! Någon på skolan hade ringt och tipsat tidningarna! Jag förklarade att jag inte villa ha NÅGOT att göra med dessa tidningar, rektorn trodde att jag kallat dit dem för att samla in material - utifall jag skulle bli utslängd från skolan. Så jag förklarade att jag inte kommer säga ett ord, och jag vill inte att skolan ger ut mitt namn eller nummer. Han som har hand om detta i skoloan ringde mig också, och sa att skolan har rätt att ge ut mitt namn. Men då förklarade jag att om ni gör det utsätter ni min familj för fara. För det är bara min familj som heter det efternamn vi har. (lät det rätt) Och jag sa att jag har småskyskon, och de utsätter jag aldrig för något hemskt. Jag vill inte ha hotbrev och annat äckel till oss. Så skolans advokater fick ett beslut, minns inte om det var från någon domare eller så- men ett skriftligt beslut om att de hade tillräckliga skäl att inte lämna ut personuppgifter. Så alhamdulillah, det rann väl ut i sanden...

Men aldrig så utsatt har jag känt mig, jag har extra krav på mig för att läsa läxorna, vara på alerten, och komma i tid, och göra mitt yttersta på grupparbeten. För det var många i klassen som erkänt gång på gång att de trodde att jag var heeeelt blåååååst och dum i huvudet. Subhanallah, vilken väg tror de att jag kom in?! Med mitt snitt kan jag komma in var som helst, och inte in genom nödutgången som de flesta verkade tro... HAHA

Det har varit mycket roligt också, jag är en person som skojar mycket om mig själv:D , och då lättar stämningen upp i klassen. Exempelvis när man träffar en ny proffessor som ska ta närvaro, så ropar man mitt namn, och jag svarar "här", då ser man hur han/hon tittar runt, och jag räcker upp handen, då svarar läraren "Jaha, det är där du sitter" , jag skrattar alltid, och säger "ja, det är lite svårt att se munnen röra sig.." Observera att det är alltid, alltid mitt namn alla lär sig först! Undra vad det beror på:D

Må allah välsigna er dag , dyrbara läsare!

Kommentera, kommentera! Ni kan även maila, mailadressen hittar ni under kategorin "kontakta mig"

Niqabisten!

Skola + Niqab = Sant!


Bismillah!

Jag berättade att Jag tog på mig Niqaben efter påsklovet -10. Alhamdulillah. Och jag gick fortfarande på gymnasiet då, sista året. Och jag hade redan tagit reda på innan, jag fick inte ha den på mig i skolan. et var lite ett dilemma för mig, men alhamdulillah det var så få lärarledda lektioner, det mesta som hände så på slutet innan studenten , var att man fixade sina inlämningar och kompleterade om man låg emellan två betyg, eller om man missat något prov. Så alhamdulillah, jag orkade inte bry mig, jag gick dit med Niqaben , när jag kom till skolporten fällde jag upp den, det är klart att dem omkring titta, men vad gör det mig?! Jag gick till skolan, gjorde det jag kom dit för, sen gick jag hem.

Jag gick i en klass med inriktning fotboll, så majoriteten var killar. Deet störde mig aldrig alhamdulilah- det gjorde mig bara mer beslutsam att fokusera på min skola, och alla killar kom ifrån en bakgrund med utländsk "bagage", eller så var de muslimer. Och de vet att en tjej med en "sån" sjal så hälsar man eller pratar inte hur som helst med. Det var inget fjant hit eller dit. Så när de såg, och snacket gick förmodligen runt också att jag börjat med niqab, så tog de ännu längre avstånd ifrån mig- av respekt...

Jag hade inga planer på att berätta för mina lärare om mitt val, de skulle ändå inte förstå det. Tills det gått ca en vecka, då kommer en klasskompis, och han sa att vi skulle på ut till stan på ett studiebesök(!) Jag känner hur paniken stiger, men en myckeeeet nära vän - som dessutom gick i min klass, hon sa att jag måste berätta för de så att de vet vem de har med sig på studiebesöket.

Vi skulle till en biograf inne i stan, de skulle visa en film som vi skulle utgå ifrån på Samhällskunskap C. Läraren som var ansvarig och som jag hade i det ämnet var höggravid, jag bad om att få prata med henne - privat. Hon trodde en massa grejer hade "hänt" . Jag avfärdade allt nonsens, jag sa att jag vill berätta något.
Vi satte oss, och så sa jag rakt upp o ner, att när vi sedan går ut kommer jag ha lite mer kläder på mig ute. HAHA Hon svarade "Ja, idag är det ju lite kyligt, så det är nog en bra idé!" SKRATT! Jag skrattar fortfarande åt det, Jag svara "Nej, det är så att jag börjat med ansiktslöja" stackarn, jag trodde hon skulle få ett anfall, eller att hennes vatten skulle gå! Hon höll sig för magen och blev RÖÖÖÖD i ansiktet! "Oj!, det kunde jag aldrig tro om dig, du är så klipsk och intelligent!" Jag log och svarade " det är därför jag väljer att sätta på mig den" Hon trodde att någon tvingat/påverkat mig, men den tanken avfärdade hon på en gång, hon insåg hur dumt det lät när hon tänkte på hur jag är som person. Ingen kan tvinga mig till något, Så Jag förklarade för henne att det är inget konstigt, du ser mina ögon och du har haft mig flera gånger om dagen i 3 år, så du vet exakt hur mitt minspel ser ut och hur jag ser ut när jag ler, skrattar osv. Okej, det gjorde henne lite lugnare, jag skojade om att " det är som att prata i telefon med mig".

Det gick jätte bra alhamdulillah, det var bara vår klass som var i biosalongen. Så killarna föreslog att jag skulle sätta mig framför dem, med min kompis och läraren- på så sätt kunde jag fälla upp, för det var jätte varmt i salongen. Så omtänksamt av dem!

Jag tog studenten med Niqaben också, och jag trodde att min mentor visste att jag hade på mig den. För det var en gång hon såg mig i korridoren, och frågade vad jag hade för "släp" på huvudet, jag svarade att  det är en del av min sjal, så hon frågade "som du fäller ner sen eller?" och jag tänkte Alhamdulillah vad lätt jag kom "undan", Skratt! och svarade "Ja". Inget mer- diskussionen var slut!

Men efter att vi sprungit ut (studentdagen) kom hon till min mamma och sa "Har 'mitt namn' börjat med burka?! Det visste jag inte!" Mamma svarade ja, men du vet hur hon är, det är hennes eget beslut. Jo det förstod min mentor mycket väl....Skratt!

I höstas (2010) var jag den ende som gick på ett av Sveriges största  universitet med min Niqab, självklart var det ett gäng journalister som skrev om mig i sveriges största tidningar, men jag hade ingen lust att vara med i någon artikel, de journalister skulle ändå inte göra mig rättvisa, så jag avböjde varje gång. Hur finner man styrkan att göra det? Med att be om styrka från allah, vår skapare och en tro, och en enorm envishet. Jag har blivit bespottad, och anfallen på skolan. Men jag vill ha en utbildning och endast om jag dör, stoppar det mig. Alhamdullillah.

 Nu blev det ett superlångt inlägg igen! Förlååt mig, jag ska nog dela upp dem i framtiden.


 
Glöm inte mig i er Dua!

Niqabisten


Svar på Kommentarer

Bismillah!

Dyrbara läsare!

Jag måste säga att varje bokstav ni skrivit i kommentarsfälten har berört mig. Jag vet inte hur jag riktigt ska uttrycka mig, det är inte så att jag söker bekräftelse - nej, utan jag blir glad när andra berömmer mig, och uppmuntrar at stå på mig. Jag erkänner vissa dagar när man är ute och blir så illa bemött, Må Allah beskydda er alla från detta. De dagar känner man hur Shaytan (djävulen) ger en tvivel. Men då påminner jag mig själv om att jag inte gör detta för någon person, utan enbart för min Skapare. Så Alhamdulillah, gör man något för allahs skull , underlätter Allah också för en.

Det är en av anledningarna till att jag startade bloggen, jag är trött på att folk dömer mig pga. ett tygstycke! Så om jag hade "några" färre tygstycken, då hade inte samhället höjt på ögonbrynen, am i right?! Jag är inte bitter alls, utan det går  helt emot min världsbild, varför kan inte människor respektera mig och mitt val. Jag har full förståelse att svart kan kännas "laddat", därför brukar jag använda andra färger exempelvis när jag är inne på stan, eller har något ärende till någon myndighet. Det jag menar är att jag går halva vägen, jag gör mitt utsende "mildare", vissa dagar orkar jag inte ens bry mig, so What om jag vill ha svart på stan?! Jag byter färg för att mötas på halva vägen, göra något mildare av "saken". Men den andra hälften kan inte jag ta, det är alla som jag möter. Och det steget kan jag inte ta åt dem, hur mycket jag än vill. Jag kanske bara antar att folk har blivit uppfostrade som mig, att visa sina medmänniskor OAVSETT hur människan ser ut, respekt!

Oj förlåt! Nu blev det ett långt utdraget inlägg om vad jag tycker människor borde göra. EN av kommentarerna jag fått är frågan hur mina föräldrar reagerade:D
För att reda ut lite fakta; Min mamma är en svensk konvertit och min pappa kommer fån ett muslimskt land. Så jag har vuxit upp som muslim. Jag har inte konverterat alltså, men jag har lärt mig Islam precis som vilken nybörjare som helst. Jag är född och uppvuxen här, gått i svensk skola (förutom tre år, då jag pluggade utomlands... en annan historia:D ) Så Alhamdulillah, Niqab är och har inte varit något främmande för mina föräldrar. Jag pratade med pappsen om att jag ville börja. Han sa, gör Salaat Istikhara och vänta, jag gjorde det och det gick någon dag och jag berättade om mitt beslut. Han stöttade mitt beslut, men han sa att "bara för att du har satt på dig Niqab, får det inte stoppa dig". Med det menade han att jag skulle typ isolera mig hemma, han vill at jag ska fortsätta gå i skolan och stå upp för mig själv. Han var delvis emot det, inte ur ett religiöst perspektiv, utan hans oro var i sin roll som Far. Han vill skydda mig från allt ont, och står inte ut med tanken att jag nästan blivit slagen ute. Det var hans oro, han vet hur jag är- men han kan inte kontrollera alla galningar ute som inte drar sig för att uttrycka sitt hat - Tyvärr.

Min mamma reagerade inte på samma sätt, hon vet hur jag är, och ingen får trampa på mina tår. Det är samma spirit i henne, så hon ser sig själv i mig- Alhamdulillah! hon vet att jag klarar mig:D  Så mina föräldrars stöd har jag haft, Min tacksamhet går till Allah!

Det har inte alltid varit lätt... Jag ska berätta hur det var med min mormor däremot.

Vill tacka er för era kommentarer, de börjar regna in:D fortsätt! och om det är något speciellt ni vill veta så säg till! Och ska även säga att min kamera e knasig, så fort det är åtgärdat kommer det upp lite bilder:D



Denna bild är tagen av mig, och det var min skugga. Hittade den så den kansek går bra så länge...

Ha det bäst!

Niqabisten!

Ursäkt



Bismillah!


Long time no see, ha? HAHA!

Tänk att det har gått två hela dagar?! Tiden rusar framåt, hänger med gör man inte direkt. Jag har haft fullt upp de senaste två dagarna och har därmed inte orkat att skriva, ska även tillägga att jag glömt att skriva. Det är lite ovanligt att blogga. Det kanske ni märker, jag har inte hunnit lära mig. Och TRO mig, jag är en ganska oteknisk person. EN kompis har lovat att visa mig, hur man kan lägga in bilder snyggt och videoklipp osv.

Återigen till saken. Jag lovade att berätta om hur det var att hälsa på min mormor uppe i norra Sverige. Det var verkligen supermysigt, och jätte fint väder. Hon bor ute i skogen, "närmsta" grannen är en bit bort, skratt! det är rakt ute i det fria, Jag kunde exempelvis gå ut utan slöja. Det fanns möjlighet till att sola och bada. Jag älskar att det är så lugnt och nära till naturen, men efter en vecka börjar det klia i kroppen, och jag börjar känna mig rastlös. Jag är van att göra saker, gå till gymmet, ut och träffa kompisar, gå långpromenader, gå på museum, jobba osv. Hos min mormor, är det inte så mycket, ja förutom att vara ute i naturen. En dag behövde vi handla, för allt som behövdes till för att baka fanns inte hemma. Jag och en av mina närmsta vänner (som följde med) körde in till byn, Som tar btw ca 10 min MED bil, till närmsta affär! Det är skrattretande nästan, och så ovant jämfört med hemma. Byn ligger åt ena hållet, om man skulle vilja åka till "närmsta" affär, så ligger det 40 min med cykel åt andra hållet, BARA uppförsbackar. Så vad väljer man, om man ska handla tungt?

Vi åkte in till byn, och jag vred mig av skratt under hela vistelsen. förresten så finns det ENBART en ENDA mataffär, en Ica- butik. Så när vi klev in (det är bara jag som har Niqab, hon har slöja) i affären stirrade människor, och de gick och gömde sig bakom hyllorna för att titta. Vi hade nästan halva affären för oss själva. Den resterande halvan, där stod det människor bakom hyllorna och "tjuvkikade". Min kompis blev lite smårädd och irriterad, Hon tycker liksom, vi är människor. Titta en gång, sen räcker det. Tydligen inte, och de höll på att smälla av när de hörde att vi pratade REN svenska, utan någon brytning. Jag antyder inte att de var otrevliga på något sätt, när man mötte någon bland hyllorna log de, och jag sa hej. Men kassörskan tog priset, jag vet inte vad hon tänkte på. Hon antog kanske att jag var döv, Hon pratade jätte högt, nästan skrek gjorde hon. Hon skrek ut priset och frågade om jag hade växel när jag räckte henne sedeln. Jag blev så full i skratt, och tackade henne och gick ut.

Vi skulle även gå till sy-affären för att köpa en dragkedja åt min mormor, vi valde att lämna bilen kvar utanför Ica och gå den lilla bit till handarbetsaffären. Då var det samma sak, Människor gick över vägen för att gå på andra sidan om trottoaren och tittade. Människor stoppa ut näsorna ur fönster med ordet "VAR"? "VAD"?

Jag är glad att jag var på bra humör den dagen, hade jag vaknat på fel sida eller haft huvudvärk eller liknande skulle jag inte tycka att det var roligt, eller skrattretande alls. Jag menar, hade jag gjort så, eller betett mig på det sättet skulle jag få upprörda reaktioner. Det har hänt att jag säger ifrån eller blir arg, Men då får man en kommentar om att muslimer alltid är så otrevliga, och arga. Nej det stämmer inte alls! Jag känner mig alltid pressad att visa ett gott ansikte utåt, för att om jag skulle bli arg och ställer till med en scen, då förknippar "publiken" min ilska och upprördhet med islam. Det är faktiskt orättvist tycker jag, jag menar vi är ALLA människor i grund och botten, Jag är alltid vänlig, blir jag trampad på tårna, då säger jag ifrån. Ingen annan skulle acceptera sådant behandlande, varför ska jag göra det då?!

Vem har sagt att allting ska vara rättvist? Det är det inte, därför gör jag mitt yttersta att föregå med gott exempel, för om jag skulle bli illa bemött och är tvungen att försvara mig, då är det 1-0 till mig, för att jag föregick med gott föredöme:D

Det har inte skrivits så mycket i kommentarerna.... Berätta! Hur reagerar ni när ni ser en Niqabist? Har ni pratat med någon? Vilka uppfattningar har ni? Skriv jätte jätte gärna, Jag dömer ingen- är jätte nyfiken bara!


Jag vill även skriva, och kommer att skriva om spännande möten ute i kollektivtrafiken. De har påverkat mig så mycket!! Så håll utkik efter dem inläggen...

Jag kommer lägga upp bilder, men min kamera på mobilen e lite hackig, så resultatet skulle inte vara så bra. Det kommer inom kort, jag lovar, och även recept på mat och bakning!


Varför Niqab?!


Alltid när man presenteras eller träffar en ny grupp människor, även under en bussresa bredvid en annan ressenär. Varför ska en ung tjej i Sverige vilja täcka sig på detta (förskräckliga) sätt? Observera att jag ibland är väldigt ironisk. när de uttrycker det på detta sätt, såsom ord förskräckligt, hemska, förtryckt osv. allt på grund av mitt klädval. Det finner jag absurt!

Mitt val av kläder gäller och angår bara mig, Inte blir en nunna påhoppad och trackasserad för att hon är klädd som hon gör. Och att hon blivit nunna är hennes val, varför kan inte mitt val respekteras?

Jag har intre alltid burit Niqab, det var lite över ett år sedan, minns inte exakt- men det var efter påsklovet förra året (-10). Anledningen till att jag valde att ta det steget ut, var att jag var trött på att bli dömd för mitt yttre och om huruvida min kropp ser ut. Jag vill bli dömd för det jag har mellan öronen, och inte huruvida om jag är söt eller inte. Samtidigt vet jag om äran och värdigheten att min kropp är täckt. Den är skyddafd och bevarad från andra som inte har något med den att göra. Jag vill inte vara en del av detta sexfixerade samhälle, där kvinnor endast är till för att marknadsföra sig, och blir dömda för sitt yttre. Och Allah har skapat kvinnan, och hennes skönhet är något värdefullt. Att jag valt att täcka  mig på detta sätt är ett sätt att lyda och visa underkastelse för min Skapare.

När jag läste denna koranvers kändes det så rätt, jag hade tillit till min Skapare och satte på mig Niqaben.

Profet! Säg till dina hustrur och dina döttrar - och till [alla] troende kvinnor - att de [utanför hemmet] noga sveper om sig sina ytterplagg; på så sätt blir de lättare igenkända [som anständiga kvinnor] och undgår att bli ofredade.(Koranen 33:59)

 "Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mera av sina behag än vad som [anständigtvis] kan vara synligt; låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen. Och de skall inte låta sina behag skymta inför andra än sin make, sin fader, sin svärfader, sina söner, sin makes söner, sina bröder, sina brorssöner, sina systersöner, närstående kvinnor, dem som de rättmätigt besitter och sådana manliga tjänare, som inte längre känner begär efter kvinnor, eller barn som ännu inte har begrepp om kvinnlig nakenhet. Och låt dem inte gå med svajande gång för att dra uppmärksamheten till sina dolda behag. Troende! Vänd er till Gud i ånger [över era fel och synder]; kanske skall det gå er väl i händer!" [24:31]



Jag tänker inte glida in på debatten om huruvida man måste täcka sitt ansikte eller inte, och jag vill inte bli missförstådd om att jag sagt att man MÅSTE täcka ansiktet, utan det var MITT val och jag har inte tillräckligt med kunskap för att kunna yttra mig om man måste ha niqab eller inte som muslimsk kvinna.


Att ha Hijab (täcka sin kropp) innebär inte att kvinnan är hindrad, tvärtom slöjan är en handling av heder och värdighet. Slöjan frigör och höjer och kräver att hon döms enligt hennes intellekt istället för hennes sexualitet.
Ett någorlunda kort svar på varför jag tog på mig min Niqab. Har ni ytterligare frågor eller vill förstå, så skriv jätte gärna en kommentar!

Niqabisten skriver fler inlägg snart, Innsha Allah!



Första inlägget!


Bismillah!

Till det första inlägget, Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag ser fram emot att få dela med mig så att andra får en inblick i hur det är att leva med Niqab, det kanske blir tjatigt i längden- Jag är en människa iallafall. Och Niqaben har jag på mig, när jag går ut. Jag vägrar att bli förtryckt och få blicken "stackars lilla dig" , Och det är inte hur jag är som person.Jag är en glad, positiv person, och alltid nära till ett skratt- det är så jag är! Jag rör mig ganska mycket ute i samhället, Jag pluggar, jobbar och tränar, går till myndigheter, handlar , kör bil - ja allt möjligt med min Niqab på och jag känner inget hinder eller att jag är begränsad på något sätt överhuvudtaget.

Jag är öppen och har full förståelse för att det kan vara svårt att förstå mitt val, därför är kommunikation så viktigt. Jag har stött på massor med trevliga (och även otrevliga) människor ute i min vardag, de flesta är vänliga och jag svarat glatt på frågor...

Det kommer fler av sådana händelser, varje händelse har gjort sitt lilla, speciella intryck på mig. En del är positiva, en del gjorde ett negativt intryck på mig.

På återseende, vi får se hur det går idag, Jag ska träffa några nära kompisar och vi har bestämt oss för att äta ute (ja det gör jag oxå) , en del ska resa bort under sommaren - så det blir ett minne , och roligt att träffas! håller tummarna för att "något" händer på grund av min Niqab, alltid lika roligt att se...